Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Wilhelmson. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
der om vad han skulle tycka och tänka,
göra och låta, utan en man för sig med
ett omutligt samvete och en god vilja att
förstå och främja allt som ägde värde,
vore det aldrig så olikt hans eget. Den som
gått med honom på några utställningar
kan vittna om hur han aldrig dömde
lättsinnigt och ytligt om andras konst, hur
han sakligt bemödade sig att se det som
kunde vara gott, oberoende av årgång,
kotteri, etikett eller vederbörandes personliga
inställning till honom själv. Hans ord i
konstfrågor vann därför den auktoritet
den omutliga vederhäftigheten skänker, och
han blev en god och av sina lärjungar högt
skattad lärare. Framför allt gällde det om
hans lärjungar från Göteborgs målarskola,
Valandseleverna, att han i dem ägde vän-,
ner för livstiden.
Som konstnär vann han tidigt en
märklig säkerhet i det tekniska och en klart
personlig karaktär. I de akvareller av
honom från elevåren på Valand som ännu
finnes i behåll är redan Carl
Wilhelmson en utmärkt iakttagare av de
kalla valörerna och av modellernas allvarligt
slutna ansikten. Det är möjligt att Carl
Larsson haft någon inverkan på hans för
en så ung målare nästan virtuosa teknik.
Han var i alla händelser väl förberedd då
han år 1889 kom till Paris. Mjukheten och
elegansen i det franska måleriet vid
nittiotalets början kunde icke förbrylla honom,
han tillägnade sig därav vad han behövde
för sina syften. Det är lustigt att se hur
han väljer motiv och modeller som äro i
släkt med hans eget ursprung och väsen.
Fiskarflickor från Bretagne voro
visserligen på modet under åttiotalet. Bland
svenskarna hade August Hagborg gjort dem
till sin specialitet. Men mail frågar sig
alltid inför dessa medvetet poserande unga
kvinnor, utrustade med de kroppsliga
företräden som voro mest uppskattade under
epoken, hur många francs de få i timmen
för att de stå modell. Carl Wilhelmsons
bretagneska fiskarflicka ser helt
annorlunda ut, spädlemmad, en smula böjd av de
bördor hon tidigt fått vänja sig att bära,
med ett halvt frånvarande uttryck av
undergivenhet och obestämd längtan. Hon
är tafatt insatt i bildfältet och presenteras
ej med den vane tavelmålarens säkerhet.
Men vad hon är äkta och övertygande
alltigenom, också i ljus och färg! Det är
emellertid först därhemma i
Fiskebäckskil han finner den artistiska
problemställning som blir typisk för hans första
fullmogna skede: interiören. Övergången från
plein-air till interiör var honom icke svår.
De små stugorna i Fiskebäckskil liksom
över huvud i de bohuslänska
skärgårdssamhällena ha i det största av rummen,
samtidigt ofta tjänstgörande såsom kök,
ett fönster på gaveln och ett på vardera
långsidan så att ljuset flödar in från tre
håll och hela rummet blir fyllt av den
jämna kalla utomhusdagern. Det är detta
problem konstnären upptagit till behandling
i den utmärkta lilla tavlan Nätbinderskor
i Göteborgs Konstmuseum från 1894, det
första arbete av Carl Wilhelmson som
blev införlivat med en offentlig samling.
Ljusproblemet är löst med stor finhet.
Kompositionen har en osökt naturlighet
och karakteristiken är intim men icke
särskilt understruken. Koloristiskt rör sig
konstnären med en skala av grått, grönt,
blått, vitt och mörkbrunt som ger e,n
dämpad tonalitet åt bilden. »I Handelsboden»,
den lilla tavlan från 1896 som hamnat i
Nationalmuseum, har målaren drivit upp
lokalfärgerna och ej ryggat tillbaka för ett
visserligen milt rött. Detta register
använder han i sina andra interiörer från tiden
omkring 1896 med män och kvinnor
samlade kring arbetet eller familjelivets
omsorger och bekymmer, »Det sjuka barnet»
och andra. Denna grupp av målningar
representerar otvivelaktigt en av
toppunkterna i hans alstring. Påfallande är den
prägel av tvångslöshet och självklarhet i
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
