Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henri Bergson. Av Alfred Mohn. Översättning från författarens manuskript av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Mohn
Denna dubbla sats bestrides av Bergson.
Han har åstadkommit en fullständig
omvälvning inom filosofien genom att påvisa,
att det finnes en annan kunskap än den
vetenskapliga, enär människan förfogar över
ett annat kunskapsmedel än intelligensen,
nämligen just den förmåga han betecknar
med ordet intuition.
För honom äger intellektets verksamhet
ingalunda det enastående värde för själslivet
som man gemenligen, på grund av en märklig
synvilla, är benägen att tilldela densamma.
Intellektet spelar tvärtom en noga
begränsad, klart kringskuren och uteslutande
praktisk roll. Det kan i så hänseende jämföras
ined djurens ögon, vilkas uppgift ingalunda
är att förskaffa dem någon verklig kunskap
om tingen utan enbart att hjälpa dem att
finna sig till rätta bland dem. Det bästa
beviset härför torde vara, att synen försvinner
hos djur som leva under jordens yta.
Likaså har intellektet ingalunda till
uppgift att förskaffa oss kunskap om
verkligheten i sig. Dess väsentliga och enda
uppgift är att kasta ljus över våra handlingar,
att tjäna oss till ledning inom materiens
värld. Det står icke i vetskapens utan i
handlingens tjänst.
Denna rent utilitaristiska uppgift för
intellektet belyses allra bäst och klarast av
mänsklighetens historia. Låt oss leta oss
tillbaka till mänsklighetens första uppträdande
på jorden — till vilken tidpunkt bör detta
förläggas? Betecknande nog kan det fastslås
till tiden för de första vapnen och
verktygen. Det är de första uppgrävda
flintyxorna som för oss röjt de första yttringarna
av mänsklig intelligens. Alen samma
fenomen kan iakttagas under hela den långa rad
av århundraden som gått. Ännu i våra dagar
rör sig samhället kring tillverkningen och
bruket av konstgjorda verktyg, och man kan
säga att de uppfinningar som utstaka
framåtskridandets väg också ha angivit dess
riktning. »Vi ha svårt att få ögat upp för detta,
därför att mänsklighetens omdaning
vanligen icke håller jämna steg med
förändringarna i dess verktygsutrustning. Våra
individuella och till och med samhälleliga vanor
överleva ganska länge de förhållanden
varur de ledde sitt upphov, så att de djupa
verkningarna av en uppfinning först bli
kännbara då vi förlorat intrycket av dess
nyhet.»
En slående belysning av detta på en gång
historiska, psykologiska och sociala faktum
gives oss av en modern uppfinning,
ångmaskinen, Ett århundrade har förflutit sedan
denna uppfinning gjordes, och först nu
börja vi få känning av de djupa omvandlingar
den åstadkom. »Den revolution den
åstadkommit har inom industrien — säger Bergson
— verkat icke mindre genomgripande på
samlivet mellan människorna. Nya idéer stiga
upp. Nya känslor äro på väg att slå ut. Om
tusentals år, när avståndet från det
förflutna blott låter skönja dess stora drag, komma
våra krig och omvälvningar att räknas för
små ting, förutsatt att man fortfarande
minns dem. Alen om ångmaskinen, med de
uppfinningar av alla slag den haft i följe,
skall man då kanske tala som vi nu tala om
bronsen eller tillhuggen sten, den kommer
att brukas som beteckning av en viss
tidsålder. »
Bergson menar sig därför också kunna
sluta, att om vi blott förmådde lägga bort
allt högmod och hålla oss strängt till vad
historien och förhistorien visar oss, skulle
vi kanske icke säga Homo sapiens utan
Homo faber. »Kort sagt, intelligensens
säregna läggning förefaller vara beroende på
förmågan att framställa konstgjorda föremål,
isynnerhet verktyg, med vilka man kan göra
verktyg, och att i det oändliga variera denna
tillverkning.»
Men på grund härav är också den
intellektuella kunskapen blott en av de många
inställningar, som själen kan ha till tingen.
Vad intuitionen beträffar, skiljer den sig
till hela sitt väsen så grundligt från
intelligensen, den tillhör ett område så vitt
avlägset från dennas, att det blir nära nog
omöjligt att definiera den med ordens språk.
Den innebär i första hand en känsla av
sanning, en direkt och inre insikt i tingen, en
intim förnimmelse av verkligheten, eller,
såsom det har uttryckts i mera filosofiska
termer, själens förmåga att omedelbart
uppfatta livet eller sympatisera med det.
Bergson betraktar intuitionen såsom
mycket närmare besläktad med instinkten än med
intelligensen. Och det bereder honom ingen
svårighet att visa, hurusom även instinkten
innebär en kunskap, i själva verket till och
med en mera reell kunskap, därför att den
är djupare, ja, man vore frestad säga mera
substansiell än den intellektuella kunskapen,
men på samma gång absolut olikartad. Och
för att belysa denna tanke anför han, på
lo.-i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
