Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henri Bergson. Av Alfred Mohn. Översättning från författarens manuskript av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henri Bergson
det strålande och klara språk som är honom
säreget, några exempel på instinktiva
handlingar, som bära tydligt vittnesbörd om
kunskap.
»När hästflugan lägger sina ägg på
djurets ben eller bog, går den till väga som om
den visste, att dess larv skall utvecklas i
hästens måge och att hästen, när den
slickar sig, kommer att föra den spirande
larven ner i sin matsmältningskanal. När en
stekel, som vill paralysera sitt offer, sticker
det just på de punkter där nervcentra ligga,
i avsikt att göra det orörligt utan att döda,
går den till väga liksom en lärd entomolog,
som samtidigt är skicklig kirurg. Men vilka
kunskaper besitter icke den lilla
skalbagge, vars historia man så ofta berättat,
Sitaris? Denna Coleoptera lägger sina ägg
vid inträdet till de underjordiska gångar som
grävas av en biart, Anthophora. Sitaris’ larv
spejar under tålig väntan på att Anthophoras
drönare skall komma ut ur gången för att
haka sig fast på den, varpå den blir
hängande till bröllopsflykten. Då griper den
tillfället att flytta över från hanen till honan och
väntar lugnt tills denna lagt sina ägg. Då
hoppar den över på ägget, som kommer att
bära den uppe i honungen, den äter upp
ägget på några dagar, anbringar sig i skalet
och undergår nu sin första förvandling. Nu
är den danad att simma på honungen som,
den livnär sig av, varpå den övergår till
puppa och sedan till imago. Allt försiggår
som om Sitaris’ larv, från det den kom ut,
visste av att Anthophoras drönare först och
främst skulle komma fram ur gången, att
den under bröllopsflykten skulle få tillfälle
att övergå på visen, att denna skulle föra
den över till ett honungsmagasin, där den
skulle finna tillfälle att livnära sig efter
förvandlingen, att den tills denna förvandling
skett småningom skulle sluka Anthophoras
ägg för att uppehålla livet och simma på
honungens yta samt tillika förgöra den rival
som skulle kommit ut ur ägget. Och allt detta
går för sig just som om Sitaris själv visste
att dess larv skulle ha reda på alla dessa
saker. Kunskapen, om det kan vara tal om
en sådan, finnes där blott latent, som yttre
form. Den tar sig uttryck i träffande grepp
och åtgärder, i stället för att förvandla sig i
medvetandets inre form. Det är icke dess
mindre sant, att insektens hållning ger
antydan om en föreställning om bestämda ting,
som finnas eller uppstå på vissa givna punk-
ter i rum och tid, som insekten känner till
utan att ha lärt dem.»
Bergson uppfattar alltså, kan man säga,
intuitionen som vore den en högre form av
instinkt. Det ter sig som vore den en
instinkt, frigjord från alla praktiska intressen
— en instinkt som från att ursprungligen
ha varit inställd på nyttan, alldeles som
intelligensen, blir medveten om sig själv, i
stånd att reflektera över sitt föremål och
utvidga det i oändlighet.
Det är denna högre instinkt hos de
intelligenta ryggradsdjuren, och endast den —
varken intelligensen eller den metodiska
vetenskapen — som förmår ge oss nycklen till
livets fenomen. Medan intelligensen belyser
vår väg genom sinnevärlden och bland de
materiella företeelserna, hjälper intuitionen
oss att genomskåda själva livets inre och nå
in till verklighetens hjärta. Dessa båda
kunskapsformer äro för övrigt i lika mån
oumbärliga för oss, i det de utfylla varandra.
Livets stora problem uppställas visserligen
av intelligensen, men den är icke i stånd att
upptäcka deras lösning. Intuitionen däremot
har förmågan att lösa dem, men kommer sig
aldrig för att uppställa dem. Först den
mänsklighet vore fulländad och fullkomlig,
enligt Bergson, hos vilken dessa båda
former av medveten verksamhet nå sin fulla
utveckling.
Hur fruktbärande skulle icke ett innerligt
och ihållande samarbete mellan dessa båda
kunna bli! Genom att taga snillet som
förebild få vi en viss förkänning av hur detta
samarbete skulle gestalta sig. Snillet verkar
på en gång genom sin intuition och
intelligens. Och vi veta, vilken utomordentlig roll
denna hemlighetsfulla ingivelse spelar viel
alstringen av människoandens storverk, hur
den på vetenskapens område ger upphov till
fruktbärande hypoteser — ett slags förebud
till sanningen — och hur den inom konsten
gör sig gällande i form av den inspiration
som skapar stora mästerverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
