Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henri Bergson. Av Alfred Mohn. Översättning från författarens manuskript av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Mohn
och utsökt på en gång-, utrustad med
vittomfattande kunskaper, bördig med fyndiga
synpunkter, medan tanken i mysteriets natt slår
bländande blixtar. Det är i Den
skapande utvecklingen, ett av hans
grundläggande verk, som han givit en
sammanfattning av sina idéer rörande detta stora
ämne. Själva titeln har sin djupa betydelse.
Författaren utgår i själva verket i sitt
resonemang från den transformistiska
hypotesen, det är inom dess ram som han
arbetar. Visserligen betraktar han den icke som
en orubblig dogm, utan snarare som en
lagom exakt och precis översättning av kända
fakta, som ett låt vara approximativt uttryck
för sanningen. Genom att med begreppet
evolution eller utveckling sammansmälta
begreppet skapelse förlänar han det en säreget
originell och suggestiv innebörd.
Vad är livet? Henri Bergson uppfattar
det som en strålande kraft, som strävar att
bli omsatt i verklighet. Han föreställer sig
det också under bilden av en ström, synlig
och uppenbar, som sprungit upp i ett givet
ögonblick på vissa punkter i rymden, och
som efter vartannat organiserar kropparna,
för övrigt utan att sätta till något av sin
energi. Denna blir snarare mer intensiv i
mån som strömmen skrider fram. Eller
också jämför han den — och här möta vi just
det ord, vid vilket vi knutit dessa betraktelser
— med ett språng. Denna jämförelse gör
sig gällande framför någon annan, då det,
som han menar, icke finns någon bild, lånad
från den fysiska världen, som lämpar sig
bättre och skulle kunna ge oss en riktigare
föreställning om livet. Men annat än en bild
är det icke, tv till sitt väsen är livet av
psykologisk art, eller med andra ord — ty
detsamma gäller om alla själsliga företeelser —
dess väsensgrund är icke tillgänglig för
vetenskaplig analys.
Varför har denna ström, detta livssprång,
i stället för att besjäla en enda varelse, som
då kunde ha nått en utveckling utan gränser,
fördelat sig på arter och individer? Till detta
förhållande går det att anföra åtminstone två
giltiga skäl.
Det första är att livets energi är
begränsad och icke förmår utveckla sig fritt.
Livssprånget förmår icke skapa i någon absolut
mening av ordet, emedan det möter hinder
och stöter på motstånd, särskilt från
materiens sida, d. v. s. det motverkas av en
rörelse i motsatt riktning mot dess egen. Härav
följer att dess strävan ofta stöter på hinder.
Än förlamas det av motiga krafter, än
avvändes det från vad det bör göra av vad det
är, upptagen av den form det håller på att
ikläda sig. Även i sina mest fulländade verk
befinnes den vara i den materialitets våld,
den icke har kunnat undgå att ge sig. Detta
kan var och en iakttaga i sitt eget liv, då han
ser av vilka dödliga faror vår frihet t. ex.
ständigt hotas från materiens sida. Genom
själva de rörelser, vari den tar sig uttryck,
skapar vår frihet gryende vanor, som skulle
kväva den, om den icke förnyade sig själv
under oavlåtlig strävan: automatismen lurar
på den. Den mest livaktiga tanke fryser till
is i den formel som ger den uttryck. Ordet
reser sig mot idén. Bokstaven dödar anden.
Och vår mest brinnande hänförelse fryser,
så snart den träder ut i handling, ofta så
naturligt till intressets och fåfängans kalla
beräkning, de ta så lätt varandras form, att vi
skulle kunna förblanda dem och komina att
tvivla på vår egen uppriktighet, förneka
godheten och kärleken, om vi inte visste att det
döda ännu någon tid bevarar det levandes
drag.
Detta beror på att själva de av livet
skapade formerna resa sig såsom hinder på
livets väg. Livet är rörligheten själv och
strävar ständigt framåt. Men varje särskild form
av livet tänker så att säga blott på sig själv
och skulle vilja ständigt stampa på samma
ställe. Den allmänna utvecklingen vill så
mycket som möjligt följa den räta linjen,
men varje utveckling för sig är en
kretsgång. På sitt präktiga bildspråk åskådliggör
Bergson denna tanke i det han säger:
»Comme des tourbillons de poussière soulevés par
le vent qui passe, les vivants tournent sur
eux-mëmes, suspendus au grand souffle de
la vie.» (Liksom virvlar av damm, lyfta av
vinden som stryker förbi, svänga de levande
omkring, burna av livets mäktiga fläkt.)
Och ändå, tillägger han, materialiseras
ibland för våra ögon i en flyktig syn den
oskönjbara vindfläkt som bär dem. Och
han visar oss i moderskärleken den
förnimbara uppenbarelsen av den kraft, som
ständigt framåtsträvande söker sig alltjämt nya
och högre former. »Denna plötsliga syn
framträder ibland för våra ögon inför vissa
former av moderskärleken, så påfallande och
så rörande tillika hos de flesta djuren, men
till och med märkbar i växtens omsorg för
sitt frö. Denna kärlek, vari somliga sett li-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
