Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
egen del förefaller det mig litet långroligt, om
ordet tillåtes; men är det ej bättre än att som
ett annat av säsongens stycken på denna
teater vara mycket långtrådigt och räcka en och
en halv timme längre än Ryktbarhet. I
romanen lär man får vara med om att konstnären
sitter och sjunger med i psalmerna på sin
egen begravning, och detta bör vara en
verkligt originell sensation.
Bland de spelande utmärkte sig Olof
Win-nerstrand som målaren Ilam Carve.
Winner-strand har något av anglosachsarnas
oberördhet, det absoluta lugn som araber och
japaner i likhet med engelska fina herrar sätta
som gentlemannens främsta och mest
vörd-nadsingivande egenskap. Mycket av verklig
finhet, av en viss världsfrånvändhet, som
också är anglosachsisk och kallas spleen,
finnes hos denne kostnär och utmärker
också denna figur. Mänsklig blev ban genom
den under all desillusionerad ironi
framlysande äkta känslan för den friska, rara, lagom
korkade Janet Cannot, där den sympatiska
fru Signe Kolthoff bara behövde vara sig
själv i de första egenskaperna och blott spela
den sistnämnda. Mig roade också den goda
uppsättningen. Det var Gustaf Linden som
stod för den viktiga regien, John Ericsson
för dekorationerna. Då jag såg det på
programmet, smög sig ett visst lugn över mig.
Det gjorde mig bara litet orolig, att då den
nye teaterchefen som alla andra dramatiska
teaterchefer under det sista kvartsseklet kom
med sin engelska societetspjäs, så blev
kritiken något grinig.
Det är tungt och besvärligt att ha en
mycket stor fader, men mest när man har samma
yrke eller konstart. Helt naturligt håller sig
en viss begåvning i släkten. Somliga släkter
äro musikaliska, andra litterära. Ibland blir
sonen märkligare än fadern, Holbein d. y.
större än Holbein d. ä., Rafael Santi större
än Giovanni Santi, Tor Hedberg mer än
Frans Hedberg. Men hur ofta är det ej som
sonen har fått faderns storhet över sig som
en förkrossande tyngd. J. F. Millets son
målade också bondbilder; Carl von Linnés son
var visserligen hans »successor i tjänsten»
men ej i snillet. Kan det tänkas något
orättvisare och pinsammare än allmänhetens
fordran på att sonen skall spela fiol eller
författa, eftersom fadern kunde det. Men redan
storheten överhuvudtaget hos fadern är
tyngande för sonen. Han känner besvärande en
undran i luften: Tänk att en så märklig fader
kan ha en så obetydlig son. Det är sonens
tragedi i detta snillets och faderskapets
gemensamma tryck, det irriterande i en
pretention på något man aldrig kan ge, som vår
utmärkte dramatiker Tor Hedberg vill skildra i
Rembrandts son.
Aktuellt är detta historiskt psykologiska
drama därigenom att det handlar om Rembrandts
tvivel och svårigheter vid utförandet av den
stora tavlan Julius Civilis’ sammansvärjning,
då denne batavernas hövding gjorde ett löfte
att befria Holland från romarna. Den
utskurna mittgruppen, som Konstakademien
deponerat i Nationalmuseum och som
utgör denna akademis största
penningtillgång, har genom att 1925 utställas i
Amsterdams Rijksmuseum blivit, kan man väl
säga, sent omsider uppmärksammad av den
kontinentala konstvetenskapen.
Amsterdammuseets chef sade sig vilja skänka
Rembrandts »Nattvakt» för att få Rembrandts
Julius Civilis.
Vi befinna oss i Rembrandts ateljé alla
fyra akterna. Jag minnes ej att på någon
teater förut ha sett en ateljé uppsatt så att
man kände sig vara i ett heligt rum, fyllt
av mystik och ljusdunkel, värdig den som
vi nu i mer än ett halvt sekel ansett vara
målarnas överste, en demoniskt lockande
gestalt, som återger smärtan och vällusten,
ljuset och mörkret såsom ingen före eller efter
honom. Dekorationen var, säger
programmet, av John Ericsson. Vem stod för
dräkterna? Säkert författaren själv, ty man
kände sig vara i Holland omkring 1660. Riktigt
rött och riktigt blått, allt levande och mustigt
och ej hopplockat och teatergrant, som det
så ofta brukar vara. Dramat, som spelas här
inne, är ett inre, mera själens än det yttre
livets.
Govert Flinck, Rembrandts lärjunge, har
fått staden Amsterdams beställning på den
stora väggmålningen i det nyuppförda
stadshuset. Han vill göra den i den nya ljusa,
klara, ädla historiska stilen. Så får han se
Rembrandts skiss till samma ämne. Den
förefaller honom gammalmodig och ful, rå
och tarvlig, men . .. han frågar sig: Ar det
dock ej något stort i den? Han har förut
varit Rembrandts lärjunge. »Ditt gift! Det
är det som de alla bära på, dina lärjungar,
dina efterapare.» Här berör den fine
konstkännaren Tor Hedberg en av de mest
svår-utredda hemligheter i konsthistorien: i vad
11 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
