Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. Laurin
Fol. Jan de Meyere.
Ivan Hedqvist som Re mb r and t i
Rembrandts son.
mån kan man lara av mästaren och dock
vara sig själv? Vad ha dessa lärjungar, en
Govert Flinck, en Aart de Gelder etc. etc.
vunnit av lärjungeskapet ? Är det goda i
tavlorna deras förtjänst eller deras mästares?
Så frågar sig Flinck i dramat. Det verkar
nästan Strindberg, då Titus, halvt hatfull
mot, och dock kännande beundran för sin
fader, ingjuter tvivel i sin vän Flincks
hjärta, berusar honom och lockar honom upp på
målarställningen i stadshuset, från vilken
han ramlar och ljuter en både symbolisk och
verklig död.
Rembrandt fick i Ivan Hedqvists tolkning
just det som geniet skall hava. Man trodde
på hans auktoritet i målningen, det vill ej
litet till från skådespelarens sida. En sak är
att man vet, att han sedan målade den mest
framstående tavla som finnes i Norden, en
annan att spela så, att man tror att herr
Hedqvist skulle kunna göra det. Om det ej
skulle vara opassande att komma med en
förebråelse mot Rembrandt—Hedqvist, ville
jag säga, att trots att jag älskar
skådespelarkonst som arbetar med små medel, tycker
jag, att han hade bort tala något högre och
tydligare.
Nästan lika bra som Rembrandt var
Hend-rikje i fröken Märta Ekströms gestalt. Det
är ej lätt att säga, vari folklighetens charm
ligger. Ibland är den rätt fördold för mig.
Här hade skådespelerskan något av äkta
naivitet, av oförfalskad hjärtlighet, av
obrukad sinnlig kraft. Man förstod, att allt
detta, riktande sig med tjänarinnans
ödmjukhet mot sin herre, skulle värma och liva den
store ensamme. Titus — herr Colbjörn
Knudsen — hade det otacksamma värvet att vara
svag men lyckades ge en trovärdig typ, och
konstprocentaren och konstbeundraren
Lodu-wick van Ludick — herr Sven Bergvall —
var i sin cyniska kärvhet lyckad och stilfull.
Man undrar: hur långt kan man komma
på teatern i dessa frågor som röra själens
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
