Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/’"rån Stockholms teatrar
Fot. Jan de Aftyere.
Märta Ekström som Hendrikje i
Rembrandts son.
ljusdunkel, där man själv ej kan svara om
man är skyldig eller icke skyldig? Hatade
Titus sin fader, eller älskade han honom?
Såg han på Hendrikje »till att begära
henne»? Beundrade eller föraktade han Flinck?
Då man såg Rembrandts son, ställde man
sig dylika frågor. Skådespelet är delvis
djupsinnigt, delvis kanske alltför subtilt och
därigenom något oklart. Det var emellertid
utomordentligt konstnärligt uppsatt och mycket
väl spelat. En liten ljusstråle uppenbarade
sig, då Magdalena van Loo i Anna Lindahls
gestalt gled in, men jag blev litet ledsen,
då jag tänkte på, att det härliga porträtt
Rembrandt gjorde just av henne har
emigrerat från Sverige till Förenta Staterna.
Måtte Konstakademien ej låta den
Rem-brandttavla, som är huvudperson i
skådespelet, utvandra till Staterna!
Och så måste vår främsta seen spela
svensk dramatik, heter det. Därmed menas
ej Tor Hedberg, vilken till och med på sin
tid ansågs spelas alldeles för mycket, utan
Pär Lagerkvist, och en pjäs av honom, Han
som fick leva om sitt liv, uppfördes under
hösten.
Han ser världen »under evighetens
synvinkel», och det kan icke anses olämpligt
att någon gång göra så, ty det har just de
djupaste andarna gjort. Huruvida det alltid
är en livsfrämjande synpunkt kan sättas i
fråga. Med andra ord, blir man mera
lämpad att utföra och uppleva något här på
jorden, då man tänker på hur kort och
episodartat till och med en hundraårig
gubbes liv blir, om man ser det i ljuset av det
makabert skämtsamma ordet: »Den mesta
tiden är man död». Vårt blod isas, då man
tänker på det. Och är ej evigheten
odramatisk? Där sker ingenting, där finns ej tid,
ej rum. Änglarna ha ingen utveckling,
påstår åtminstone Petrarca. Evigheten är
därför på det mest förfärande sätt tråkig, sedd
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
