Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
de än försöken att skratta? Jo en gång
erfor jag ett verkligt nöje under
föreställningen, och det var när tuppen — herr
Anders de Wahl — exercerade alla de små
förtjusande pullorna, och då tror jag att
Aristofanes’ anlete skulle ha ljusnat, om
han sett dem, och frågat om det var någon
hyperboreisk religiös kulthandling, möjligen
syftande på den äggläggning som ju strängt
taget är tillvarons djupaste symbol. Att han
själv eller Hellas skulle haft det allra
ringaste att göra med föreställningen var
säkert fullkomligt uteslutet för honom att
tänka.
Det var först och främst det plastiskt
utformade och klarheten som felades och
ersattes med barbarisk röra. Omöjligt var det
för den, som ej läst stycket eller fått en
litteraturhistorisk förklaring, att begripa vad
det var fråga om. Körernas luftiga skönhet,
som kommer så väl fram i den svenska
översättningen, gick genom otydlig recitation
och lokalens olyckliga akustik förlorad. Vern
kom på den fåniga idén att kläda de två
atenarna Peithetairos — herr Olof
Winner-strand — och Euelpides — herr Anders
Henrikson — den ene till pajas, den andre till
Chaplin ? Hur många bland de ej klassiskt
högbildade av publiken begrepo, att man här
på scenen fick vara med om att ett groteskt
idealsamhälle, Himlagökenborg, uppbyggdes
av fåglarna i luften och blev till obehag
såväl för människorna på jorden som för
gudarna i Olympen?
»Fast allt ej kan nås är bemödandet skönt»,
heter det, och det kan endast hälsas med
tack och bifall, att den nya ledningen i minst
lika hög grad som de två föregående vill
ge det allra bästa och icke bävar för
någon ansträngning att följa med. Bland
det som förefaller mig ur
»kulturodlings-synpunkt» särskilt lämpligt är att ej
det klassiska arvet med allt det
humanistiskt fruktbärande det äger går förlorat. Vi
behöva det apolliniska och det dionysiska
och ej minst den klassiska känslan för
formen och måttan. Den moderna vetenskapen
har trängt långt in i antikens tanke- och
känslovärld och där upptäckt mycket nytt.
Alla försök att levandegöra detta också för
oss halv-yankees, som bebo Ultima Thule,
äro tacknämliga. Men det av lärda
kvickhuvuden, av högt begåvade skådespelare och
alldeles ovanligt välformade danserskor
gjorda försöket att låta Stockholm få hylla Ari-
stofanes, gratiernas älskling, fick mig mer
att beundra ansträngningen, den romerskt
pliktbetonade skönheten i denna än
grekisk-skönhetskänsla och ysterhet. De grekiska
gratierna bjödo mig ej upp till dans, och om
dë gjorde det, så kunde jag inte dansa utan
satt drömmande och lyssnade på Armas
Jär-nefelts vackra musik.
Jag hade riktigt roligt på Dunungen.
Något hade man väl gagn av det högtidliga
»höjen edra hjärtan», som
sjuttioårsfest-stämningen gav. Vad den är vacker, vår
svenska sed att på högtidsdagar få uttrycka
ett gemensamt tack. Kanske vi icke äro så
sura, griniga och avundsjuka som man ibland
tror.
Den höga sierskan, vilkens rena ton av
mystisk optimism hördes över hela världen
till och med under vrålet och kanonaden,
fyllde sjuttio år och hyllades med
framförandet av sin dramatiserade novell
Dunungen. I klara, svenska och varma verser
hälsades hon av skalden i Prologen, och mitt
i - vintern fingo vi litet sommar och sågo
på scenen något som liknade paradiset. Tänk
att alla paradis av lockande slag ligga i ett
förflutet, alla torra och tråkiga, de må vara
jordiska eller himmelska, i framtiden. Jag
blev gripen två gånger, den ena då jag hörde
Gunnar Mascoll Silfverstolpes
Ditt Värmland väntar här bakom ridån,
där skiner solen på en vit fasad,
och jag kan höra kägelklotens dån
och vågors sorl och sus av gröna blad.
Så må din sommarsaga ta gestalt
och fylla med sitt liv vår svenska seen!
Nu domnar bruset bort, och du skall tala
om kärleken, som kan besegra allt,
en flyktig stund, då poppeldunen dala
i gryningshimmelns rosenröda sken.
Den andra gången då lilla Anne-Marie
instinktivt rusade i famnen på Fristedt. Men
dessutom kände jag mig så innerligt väl
förnöjd åt alltihop, över att få vara svensk,
över Anne-Maries — Mona Mårtensons —
älsklighet, över bergsrådinnan — fru
Håkanssons — lustigt pompösa åthävor, över
gamle Fristedt — Ivan Hedqvist —, som skulle
vara ett par decennier yngre än jag själv,
över Arnold Sjöstrands stiltrogna och
stryk-täcka framställning av brorsonen, över
fröken Tyra Dörums vederhäftiga hushåller-
I 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
