Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
sketoalett, över Karl Hedbergs alldeles
ypperliga regi, över John Ericssons härliga
dekorationer, eller rättare utsnitt från det
kära landet Sverige, och sist men ej minst över
den som har förmått rätt motspänstiga
själar att säga: »Snälla tant, berätta för oss.»
»Genus irritabile vatum», säger Horatius,
och till de något nervösa siarna och skalderna
han därmed främst avser torde ock
skådespelarna kunna räknas. Den charm, som den
lätt hysteriska unga sköna damen kan ha,
och den otillräknelighet man så gärna
tillerkänner henne kan knappast ett välfött,
ovanligt begåvat manfolk på omkring sextio höstar
påräkna. Både teaterchef och publik tappa
då med full rätt humöret, och vederbörande
straffas med pliktfällning från den förres
sida, med rabatt på sympatien från andra
partens sida.
Sedan herr Anders de Wahl saboterat
uppförandet av Bourdets Nyss utkommen under
december, ersattes stycket delvis av två förut
här spelade enaktare av Arthur Schnitzler,
den ena En avskedssupé, den andra Den stora
scenen. Bägge äro äkta wienska, fyllda av
charm och esprit. Wien är Österns Paris. I
den första pjäsen — den hör till
Anatole-cykeln — skulle Anatole just vid en supé
på en restaurang slå upp med sin älskarinna,
en rätt fullfjädrad Schauspielerin, och
övergå till das süsse Mädel av den behagliga
sort som rodnar av glädje och tacksamhet
över att få en violbukett. Både Anatole och
skådespelerskan hade kommit överens om att
säga varandra, då någon av dem icke längre
älskade. Det skulle ske lugnt, stilla, ärligt
och tacksamt, som hövdes två moderna
människor. Uppsägningen blev ej programenlig
men mycket roande för oss i salongen.
Anders de Wahl var utan vank och lyte som
skådespelare, men som Anatole var han
åtminstone ej utan vank. Skådespelerskan
Annie åter, fröken Signhild Björkman, hade
något av de Wahls ungdomsfel, och när
man såg hennes överdrivna spel också före
champagnen, kom man att tänka på
maningen till honom, som åkte i droska: »Vräk
dig Pettson, men vräk dig inte, så du trillar
ur». Temperament hade hon i alla fall, och
Gud vet om inte hon var att föredraga
framför das süsse Mädel.
Den stora scenen är det elakaste som är
skrivet om en skådespelares psyke. Men
för-hävom oss icke, vi ha andra fel, om vi ock-
Fot. Atelier Jager.
Ander s de W a hl som Stridstupp
och överceremonimästare
i Fåglarna.
så fariseiskt säga oss: så förljugna som
Conrad Herbot äro vi väl icke. Han levde,
trivdes och frodades i lögnen, han ljög så,
att hans älskande hustru, fru Signe Kolthoff,
blev illamående, under det att ban skrockade
som en belåten tupp och yvdes över sitt
ljugande. Johanne Luise Heiberg skriver
någonstädes i sin biografi, att skådespelarens yrke
är en fara för mannen. Han kan förlora sin
maskulinitet och sin ärlighet. För kvinnor
är det icke så farligt.
Anders de Wahl har under sista tiden
varit tupp, Conrad Herbot, Job och något litet
Gud Fader. Det är lätt att tappa bort sig,
då man skall krypa in i alla dessa roller. Vi
känna alla, då vi se Conrad Herbot i Den
stora scenen, att det ligger något i Gustaf
III: s ord, då Sergel en gång varit litet ohöv-
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
