Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - St. Franciskus’ vårvandring. Av Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S T. FRANCISKUS’ VÅRVANDRING
Av MILDRED THORBURN-BUSCK
Umbriens stigar vårligt blåna.
Floden vecklar silverbandet.
Pärlmorljusa skyar låna
dagrars leende åt landet.
Fången ibland gatans trängsel,
ibland vardagsmärkta trälar,
lämnade du rikdoms fångsel
för det armod som besjälar.
Till en mö du velat gilja
ringa, arm, försmådd, förskjuten.
Intet skall dig mera skilja
från din brud till hjärtat sluten!
Hon har lett dig ut vid handen
bland olivers bleka grönska,
hon har friat dig från banden
i att vilja, i att önska.
Där hon vandrar vid din sida
syns hon mjuk och ren i skicket,
lätt att axla hennes klädnad,
som får färg av ögonblicket.
Anemoner kanta fållen
skiftande likt gryningsljuset.
Morgondaggen furstligt sållar
diamanter över gruset.
O, hur ljuva, o, hur friska
dalens källor dig till möte
sorla och om under viska
djupt i jordens blomstersköte!
Dagen kommer, dagen svinner,
ej en glimt du velat mista!
För var knopp du plocka hinner
tusen nya knoppar brista.
Stjärnan ler och solen simmar
röd och het vid himlaranden.
Myggen dansar, fisken stimmar
hän i vita blänk mot stranden.
Allt är liv och allt är yra,
höga visor luften fylla.
Lyckotoner festligt styra
upp mot skyn ur jordens mylla.
Men ditt hjärta är så stilla,
och din puls den slår så varligt:
detta sköna är en villa,
detta liv skall sluta snarligt.
När du lyfter dina händer,
bedjande, ur mantelvecken,
himlens väliust, jordens smärta
enas i dess purpurtecken.
»Hör mig syster, hör mig broder,
låt oss vilans sötma njuta!
Låt oss hämma talets floder
och vår själ i stillhet sluta.
Vad behövs att tiden öda
för att pryda en fulländning,
vartill gagnar jordisk möda
den som fått från himlen sändning!
Natten vitnar. Ljus som dagen
nya under den mig bådar.
Och min själ, i daggen tvagen,
mot en evig morgon skådar.»
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
