Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det religiösa elementet i Beethovens och Wagners verk. En jämförelse. Av Torsten Svedfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det religiösa elementet i Be et hov ens ock
Wagners verk
En jämförelse
Ar Torsten Svedje It
/" I J ÖR varje djupare syftande
konst-när blir, ju längre hans liv
fort-/ skrider, behovet att i sin konst
/ söka sig en fastare förankring i
det rent metafysiska alltmer framträdande.
Det religiösa perspektivet öppnar sig för
honom allt tydligare ju längre det lider.
Ordet »religiös» tar jag naturligtvis här
och i det följande i dess vidaste
bemärkelse. Icke inom någon av de övriga
konstarterna är det väl möjligt att nå ett mera
adekvat och omedelbart uttryck för dessa
inre upplevelser, bekännelser och kriser än
inom musiken. Det är något som framgår
redan av musikens begrepp, dess väsen och
egenart. Ingenstädes kan det andliga
innehållet förtätas mer, abstraktionen drivas
längre, ja själva paradoxen framställas
djärvare än i tonernas språk. Att en och annan
belt blankt förnekar detta, frånkänner
musiken varje möjlighet att uttrycka något
annat än vad den själv är i sin elementäraste
form, nämligen klang och rytm — alltså ett
enbart akustiskt-dynamiskt fenomen! —
torde knappast ändra ovannämnda faktum, ty
det finns verkligen människor som tyckas
sakna varje rudiment av musikalisk instinkt,
lida av total »musikalisk färgblindhet-. En
annan sak är, att man kan vara az’ princip
antimusikalisk, såsom fallet var med Tolstoj.
Denne profet ansåg den högre musiken,
enkannerligen Beethovens och Wagners, i hög
grad oförenlig med sin religiösa fromhet och
såg i denna musik endast en källa till
fördärvlig esteticism och moraliska
aberrationer. Detta med särskild hänsyftning på sitt
eget kära folk.
Då jag nu söker ge en tolkning av det
religiösa elementet hos Beethoven och
Wagner, det nittonde århundradets största andar
på musikens område, sådant det kommer till
uttryck och uppenbaras i deras tonverk, så
sker det i fullt medvetande att jag här
egentligen rör mig med tämligen välkända
sanningar och påståenden. Min avsikt har
också endast varit att söka anställa några
jämförelser, framhäva vissa fundamentalt
skiljaktiga drag hos de båda tondiktarna och
sålunda låta dem ömsesidigt belysa varandra
i sin utveckling- i religiöst-metafysiskt
avseende. Båda ha var för sig varit föremål för
åtskilliga dylika undersökningar, och
litteraturen om dem — i synnerhet den tyska —
är diger och ofta mycket djupsinnig,
särskilt den om Richard Wagner. Av vår
svenska Wagner-litteratur skulle jag i detta
sammanhang särskilt vilja framhålla Wilhelm
Peterson-Bergers ovanligt givande,
glänsande skrivna arbete »Richard Wagner som
kulturföreteelse», vari han visar upp själva
grundförutsättningarna för den wagnerska
tondiktningens och det germanska
musikdramats uppkomst.
Att framför allt Wagner lockat filosofer
och religionshistoriker till tolkningar och
utläggningar av sina verk är tämligen
förklarligt, då såväl mästarens diktverk som
teoretiska avhandlingar innehålla så mycket av
filosofi ocli religiositet och själva musiken,
mer än vad några ord förmå, ger uttryck
åt de upphöjdaste översinnliga stämningar.
Hela Wagnerdramatiken är ju innerst en
religionsyttring, är av kultisk karaktär. Sitt
sista storverk, »Parsifal», kallar han också
Bühnenweihfestspiel, ett skådespel alltså med
sakralt syfte, en vigning av teatern. Lika
litet som Beethoven sökte ban dock närmare
fixera någon trosbekännelse. Officiellt
förblev lian ateist. Om man nu vill fastslå
denna konfessionslösa religiositet som något ge-
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
