Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Det religiösa elementet i Beethovens och Wagners verk. En jämförelse. Av Torsten Svedfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Svedfelt
mensamt och likartat hos dem, måste man
dock hos Wagner finna denna betydligt
mera i teorien utformad och differentierad än
hos Beethoven.
Enklast och spontanast har Wagner väl
format sin bekännelse i novellen »Ett slut i
Paris», där han låter den döende musikern
uttala orden: »Jag tror på Gud, Mozart och
Beethoven, likaså på deras lärjungar och
apostlar. Jag tror på den helige Ande och på
den enda odelbara konstens sanning. Jag tror
att denna konst utgår från Gud och lever i
alla andligen upplysta människors hjärtan».
Bland Beethovens mycket sparsamma
yttranden i religiösa frågor är kanske särskilt
följande i sin kärva lakonism värt att anföra:
Religion och generalbas äro båda fulländat
avslutade ting, om vilka man icke vidare
skall disputera» (till Schindler). Redan
dessa citat torde ställa de båda andarna i en
rätt karakteristisk belysning.
*
Schopenhauers bekanta, djupsinniga
karakteristik av musiken såsom intagande en
särställning gentemot de övriga sköna
konsterna och gentemot alla objektivationer
utgörande en uppenbarelse av själva världsviljan,
»tinget i sig», har Richard Wagner med
övertygelse och värme särskilt framhållit i
sin minnesskrift »Beethoven». Det kunde
vara lämpligt att även här utgå från denna
definition vid bedömandet av Beethoven och
Wagner som skapande andar. Vi förstå då
lättare deras ställning till konsten, vilken för
båda var en absolut livsbetingelse, själva
livet i högre mening. Konsten betyder i
detta fall lidande och samtidigt befrielse. Enligt
Schopenhauer innebär redan den
musikaliska skapardriften, det att vara ett medium
för själva världsviljan, ett lidande, en
tärande passion, som blott i vissa
segerkänslans och triumfens stunder får vika för en
värmande glädjekänsla av högre och
idealare art än vanliga dödligas. Detta lidande
måste förnimmas allt starkare ju större de
psykiska kraftresurserna äro. För sådana
kraftnaturer och revolutionerande andar som
Beethoven och Wagner måste det bli hart
när outhärdligt.
I själva sättet att reagera mot clenna
livsmakt och söka övervinna den framgår allra
tydligast deras andliga grundolikhet.
Beethoven, den dionysiske, elementärt urkraftige.
segrade, nära vansinnets gräns i livsbejakel-
II—Ord och Bild, 3S\e dr g.
sens tecken, siande om människosläktets
allförsoning. Den kamp, som föregått denna
seger, får tillika sin särskilt tragiska
storhet genom de rent fysiska lidanden, titanen
samtidigt hade att utstå under större delen
av sitt liv. Häri är att se själva
promethevs-draget, som så ofta brukar framhållas. För
Wagner däremot betydde kampen:
övervinnande av livet, förnekande därav. Wagner
var den från början filosofiskt anlagde,
mystiskt spekulative, som alltmer insåg
nödvändigheten för sin del av denna
försakelselära, för att livet överhuvud skulle bli
möjligt att leva. Sålunda blev han den sanne
Schopenhaueradepten. Verk sådana som
»Tristan», »Götterdämmerung» och
»Parsifal» giva det monumentalaste uttryck åt
denna livsåskådning.
Det liar redan nämnts ett drag, som mer
än något annat kännetecknar Beethoven: det
dionysiska. Hans religiositet är liksom
framsprungen ur dionysosdithyrambernas
extatiska rus, det dramatiska ur-element, varur en
gång den forngrekiska tragedien, Aischylos’
och Sofokles’, framgått. Även Beethoven är
till sitt egentliga kynne dramatiker. Hans
symfonier och uvertyrer äro framför allt
tondramer, satyrspel och tragedier eller med
en något modernare benämning: ödesdramer.
Det rent dionysiska draget kommer kanske
allra tydligast fram i de tre sista
symfonierna. Vilka syner manar inte särskilt finalen
i A-dursymfonien fram! Med vilken
elementär kraft och visionär intensitet skildrar han
inte här den brusande och larmande
dionv-sosfesten! Det är en målning i toner, som
t. o. m. torde överträffa den glödande
färgstyrkan i en Rubens’ eller Jordaens’ mest
eldiga, livssprudlande bacchuståg. Själva det
överdådiga flamländska temperamentet har
Beethoven, som ett fädernearv, gemensamt
med dessa mästare. Man förstår väl, att allt
detta var väl kraftigt och brutalt för den
apolliniske Goethe. Det är lika
anmärkningsvärt som förklarligt, att dessa båda till sitt
egentliga väsen motsatta andar aldrig kunde
lära sig helt förstå och uppskatta varandra,
det obehärskat temperamentsfulla
naturbarnet Beethoven och den plastiskt upphöjde
Goethe, som Beethoven fann »stor,
majestätisk, alltid i D-dur». Det är lika
förklarligt som att en med Beethoven besläktad
ande såsom den »demoniske» E. T. A.
Hoffmann redan till fullo förstod dennes
musikaliska geni och egenart.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0185.html
