Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från den franska bokmarknaden. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
beklagligaste ingrediensen i det franska
kynnet. Liksom Bedel och Pierre Louys
förkroppsligar han en sida av 1’esprit gaulois,
vars frånvaro vi faktiskt icke ha anledning
att beklaga i vårt land. I den ytterst
intressanta polemik, som för något år sedan
flammade upp omkring abbé Brémonds geniala
utkast till en ny estetik, spelade Souday en
utomordentligt ömklig roll: »1’anti-poésie en
soi». Med en av sina strålande vändningar
antecknar Brémond: »Si une bonne étoile
ne me l’avait fait rencontrer vivant et
pon-tifiant, il m’aurait fallu Pinventer». Paul
Souday begriper kort sagt ingenting av
diktens lyriska värden — trots att han utger
sig vara Hugodyrkare — och man kan
antaga, att hans ideal kommer rätt nära vad
som finnes samlat i Charles Maurras’ La
musique intérieure, d. v. s. vår samtids
onjutbaraste litterära didaktik. För lyrik i
germansk mening saknar fransmannen sinne
— man bör alltid behålla i minnet att
Boileaus välde över den franska parnassen
ännu är obrutet. Med en rörande konsekvens
förföljer också Paul Souday med mustiga
invektiver sådana skrämmande mystagoger
som Bergson och abbé Brémond, och liksom
Maurras ivrar han för »un art intellectuel»,
en logiskt tillfredsställande förnuftsdiktning.
Men logik och poesi äro dödsfiender, och
deras förening omöjlig, monstruös — det är
hundturkens äktenskap med republiken
Venedig .. . Vilken beklaglig litterär slentrian,
vilken olycksalig överskattning av
didakti-ken ligger inte bakom ien Paul Soudays
käcka hojtande i Le Temps: »Jag vill förstå
vad jag läser!» Frankrikes mest läste
litte-räre bedömare vet alltså inte, trots
Baude-laire, Rimbaud och Verlaine, att lyriken är
ett mysterium, otillgängligt för även den
mest djupgående rationella analys. Med en
viss tillfredsställelse konstaterar man, att en
av de auktoriteter som spelats ut mot Souday
är vår svenske estetiker Hans Larsson, vars
djupsinniga poesiuppfattning på ett för oss
mycket glädjande sätt kontrasterar mot den
franske journalistens rätlinjiga schema.
Det anförda gör tydligt, att Soudays tre
volymer måste ge en mycket ofullständig
bild av den franska diktens tre största genier
i vår tid. Boken om Valéry är acceptabel,
även om det är en betänklig förenkling att
i denne uteslutande se rationalisten i
gammal fransk ♂til. Men naturligtvis kommer
Soudays kritiska apparat ömkligt till korta
inför den beundransvärt djupa uppfattning
av poesiens mysterium, som ligger till grund
för Marcel Prousts verk, och han förstår
ytterst obetydligt av den inre ferveur som gör
André Gides verk icke till en serie
traktater utan till personligt vibrerande och innerst
odefinierbar litterär konst. Souday saknar
helt enkelt sinne för personlighetens
grundton, originalitetens kärna och väsen —
något mera komprometterande kan icke utsägas
om en kritiker.
o
~ ■ \
Om det franska lynnet alltså förblir sig
likt och man som typiskt franska måste
räkna drag som de ovan antydda — den
självbelåtna isoleringen, det överdrivna intresset
för all erotisk psykologi och den naiva
förnuftstron — så är därmed givetvis icke
sagt, att Frankrike i våra dagar saknar en
nationell självprövning. I denna tidskrift ha
vi tidigare antytt, hur avvisande André Gide
och de av honom inspirerade mycket
inflytelserika kretsarna ställa sig gentemot
väsentliga delar av den franska
kulturtraditionen; få länder torde i själva verket kunna
uppvisa en så kritisk självanalys som det
nya Frankrike. Nyligen ha ett par arbeten
sett dagen, som. vackert illustrera det
naturliga men hos oss ofta förnekade faktum, att
den franska ironien också vänder sig mot
det egna jagets brister och löjligheter.
Huruvida den spirituelle romanförfattaren
och essayisten André Maurois, vars
eleganta Disraelimonografi även i Sverige
vunnit många läsare, just genom sin starka
engelska orientering kommit att
uppmärksamma också sina kollegers löjliga sidor, är
kanske bäst att lämna osagt. I varje fall
har han — till omväxling med arbetet på
en stor Byronmonografi — publicerat en
liten satirisk conte Voyage au pays des
arti-coles, vars udd uppenbarligen är riktad mot
aktuella förhållanden på den franska
parnassen. Den mystiska ö Maiana, som
Maurois låter sin stormdrivne hjälte finna ute
i Atlanten, är ingenting annat än Paris. Med
en ovanligt njutbar spiritualitet skildras det
besynnerliga livet på denna exotiska ö.
Befolkningen uppdelas i articoler och beos; de
förra ägna sig uteslutande åt konstnärliga
sysselsättningar, de senare ordna med öns
materiella bestyr. Genom sin något ensidiga
inriktning mot konstnärliga värv ha
emellertid de stackars articolerna kommit att
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
