Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Se lander
stundom slå sönder helheten och tränga
sig fram med en sorts kantig,
överintellektuell självbelåtenhet. Människorna i
hans berättelser äro genomgående alltför
begåvade: nästan alla kunna se klart i det
som rör sig inom dem själva, och nästan
alla förmå prägla ett djupsinningt
visdomsord eller ge originella, fulltoniga uttryck
åt en poetisk stämning. Man kan stundom
inte låta bli att tänka: så talar inte en
vanlig människa och knappast heller en
högst ovanlig, så talar eller rättare skriver
bara Verner von Heidenstam. Personerna
i hans böcker kunna vara pittoreska,
färgrika, monumentala; men de äro sällan
omedelbart levande. Djupaste orsaken
härtill är väl, att de knappast ens för
diktaren själv ha en egen, fristående
tillvaro : också för honom äro de först och
sist språkrör för hans patos och hans
idéer, de äro om man så vill detta patos
och dessa idéer förkroppsligade. Och på
dylikt sätt uppstå symboler, men inte
människor av kött och blod. Även då han
berättar, är Heidenstam nästan
uteslutande lyriker; och hans prosaböcker böra
läsas inte som livsskildringar, utan som
lyrik.
Över huvud taget arbetar Heidenstams
ingivelse så att säga inifrån och utåt, det
väsentliga för honom är idéernas värld
och inte realiteternas. Bäst kan man
måhända se det på Vallfart och vandringsår,
den bok där han skenbart helt givit sig
yttervärlden i våld. Även här förkunnar
han njutning, sorglöshet och
livsberus-ning. Han ger inte som Bellman bara luft
åt sinnenas oemotståndliga glädje och
hjärtats naivt betagna förtjusning över
den vackra, brokiga världen, utan själva
livsglädjen blir en punkt på ett
idéprogram. Verkligheten är aldrig den centrala
inspirationskällan för Heidenstam; vad
han hämtar därifrån är endast stoff att
hölja sina tankar i. När han söker ge en
handgriplig verklighetsprägel åt någon de-
talj i sina skildringar, förefaller därför
tydligheten lätt så påtagen och avsiktlig,
att den fö?lorar sin verkan. Ett exempel
äro de räkneord, Heidenstam hyser
sådan förkärlek för: det hänger tjugosju
kroppar i offerträdet, elva klockor pingla
vid brahmanens mantelfåll o. s. v. Denna
överdrivna exakthet meddelar inget
synintryck, den ger tvärtom ett intryck av
overklighet, eftersom endast den som
lider av räknetvångsneuros skulle lägga
märke till det precisa antalet klockor eller
döda kroppar. Det vore lätt att dra fram
flera liknande egendomligheter, som på
samma sätt verka utspekulerade vid
skrivbordet och därför äro ansvariga för den
känsla av tillkrånglad, nästan preciös
konstmässighet, som Heidenstams prosa
onekligen ofta inger. De realistiska
liknelserna och på det hela taget
verklighetsdragen i hans grandiosa fantasikonst
förefalla ofta att inte gå in i helheten; de
tyckas ofta inte alls ha någon arkitektonisk
uppgift att fylla, utan verka ditsatta
enbart för det rent artistiska nöjes skull,
som det berett författaren att forma ut
dem. Ett verk av Heidenstam liknar en
gotisk katedral, med väldiga,
himmelssträvande valv, burna av en storslagen
ska-partankes målmedvetenhet och fyllda av
ekon ur oräknade århundraden, men också
med ett myller av fialer och vimperger, av
kuriösa djurhuvud och grinande masker,
som titta fram på de mest oväntade håll.
Visserligen förnimmer man oavbrutet
byggnadens väldiga mått: men först när
man lyckats bortse från alla förbryllande
detaljer, fattar ögat klart den djärva
storvulenheten i planläggningen och
resningens hela imponerande majestät.
Heidenstams benägenhet att i nödfall
offra något av helhetsverkan för en
fyndig och överraskande bild sammanhänger
på sätt och vis med en annan av hans
egenskaper, spiritualiteten. Ensam av alla
svenska skalder efter Kellgren och Teg-
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
