- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
299

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Verner von Heidenstam. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Verner von Heidenstam

nér är Heidenstam kvick, verkligt,
gnistrande kvick. Däremot saknar han
fullständigt den humor, som man i skilda
former möter hos Fröding och Karlfeldt lika
väl som hos Österling, Ture Nerman och
Erik Lindorm och som nästan kan kallas
ett kännemärke hos modern svensk lyrik.
Den folkliga, stillösa, evigt vardagsklädda
humorn, som dunkar Gud och hela
världen i ryggen, viftar hort alla idéer med
ett halvt godmodigt, halvt oförstående
leende och suddar ut alla gränser, mellan
fult och skönt och mellan ädelt och
tarvligt, — den strider på varje punkt mot
Heidenstams hela väsen. En grandseigneur
kan inte vara humoristisk, men väl
spirituell. Men just det formlösa hos humorn
gör att den kan mängas in även i en
allvarlig, högt syftande dikt utan att det
skär sig, medan kvickheten, åtminstone en
kvickhet av så pass cerebral art som
Heidenstams, har mycket svårt att gå ihop
med det väsentligt lyriska. Man kan
betrakta en dikt som Barndomsvännerna,
där mannens monolog över kärleken väl
är det mest storstilat, mest genialt kvicka
som skrivits på svenska. Men just därför
syns denna monolog åtminstone mig
fullkomligt oförenlig med diktens underbart
sköna och djupsinniga slutparti, den
ligger där som en kall, hård, gnistrande
diamant intryckt i levande kött, i ett
blödande sår; och förmodligen skulle flera än
jag trots allt helst se den utbruten, till en
dikt för sig. Även på den punkten -— som
lätt kunde belysas med flera exempel —
visar sig Heidenstams intellektuella
läggning vara ett svärd med två eggar.

Men å andra sidan ha han och vi denna
läggning att tacka för oändligt mycket
mer. Den yppar sig i den intellektuella
ambition, som hindrar Heidenstam från
att upprepa sig själv och tala utan att ha
något att säga. I de allra flesta
författares produktion, även de verkligt
betydandes, brukar det finnas en hel del likgil-

tigt gods; men hos Heidenstam är det
egentligen bara Endymion och möjligen
någon enstaka novell som saklöst kunnat
vara borta. Eljest betecknar varje ny bok
av honom också en ny, originell insats,
varje gång han träder fram belysas nya
drag i hans diktarprofil. Tankeskärpan
kommer också till synes i den
utomordentliga märgfullheten särskilt hos hans
vers. Hans versrader äro oftast
fullviktiga som ordspråk, han har en förmåga
att säga det väsentliga med några genialt
fyndiga och genialt expressiva ord som ’
knappast överträffas ens hos Tegnér.
Samma egenskap röjer sig slutligen i det som
kanske är den heidenstamska diktningens
förnämsta adelsmärke, i rikedomen,
fylligheten och klarheten hos de idéer, den
ger uttryck åt. Heidenstam har inte som
Fröding och otaliga andra stora skalder
intensivt upplevt och helt gjort till sin
andliga egendom endast en eller ett par
ledande tankar, som i ständigt nya
former återkomma i dikten. Ännu mindre
är han som Strindberg så mottaglig för
allt som »rör sig i tiden», att knappast
ett enda av de tallösa tanke fröna hinner
gro, växa ut och sätta fullmogen frukt
i hans sinne. Hans utveckling rör sig längs
en fast avgränsad bana under inverkan
av alldeles bestämda faktorer; men
därför går han ingalunda genom tillvaron
med skygglappar, som hindra alla
sidoblickar. Den intellektuella rörligheten och
mångsidigheten höra tvärtom till hans
karakteristika. I ungdomen togo de sig
uttryck i en viss intelligensaristokratisk
benägenhet för okynnig, överdådig lek med
skilda eller direkt motsatta ståndpunkter,
vilken satt tydliga spår i både Vallfart
och vandringsår och Hans Alienus. Men
snart nog övergick
intelligensaristokratismen till något förnämare och fullödigare,
till en bildningsaristokratism, som
suveränt behärskar bildningselement från de
mest skilda håll, smälter dem samman

299

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free