Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Amiel och religionen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amiel och religionen
Av August B runius
Dessa tusentals sidor äro endast en hög blad och
barkbitar, ur vilka det gäller att draga ut essensen.
Amiel (om sin dagbok).
AG HAR LAST AMIEL
under en tids nödtvungen
overksamhet. Inte för första
gången — men för första
gången grundligt. Det obestämda
intryck jag burit på har befäst sig,
men därtill har kommit andra. Han
kan aldrig bli någon av de verkliga
he-roerna: det är för mycket gnäll som är
ingenting annat än omanlighet, möjligen
förstärkt av mjäkig uppfostran. Har han
haft det för bra i sin ungdom? —
bortskämd av människor och ödet? Man får
betala allting här i världen. Amiel har
fått betala sitt lugn, sin överklassiga
isolering med en medelålderns melankoli och
ålderdomens fysiska smärta och själanöd.
Men hans öde griper inte. När jag ser
hans porträtt med posen i kappan och de
olyckliga ögonen, så har jag en känsla av
förutbestämmelse: en fin pose och en
verklig olycka i en egendomlig
samman-flätning. Dagboken har givit honom hans
form. Han kunde kanske inte realisera
— som Cézanne uttryckte det.
På det hela taget har han själv insett
det: hans självanalys är till en viss grad
skarpsynt och rättfärdig. Han anar tidigt
sin kontemplativa läggning, sin
benägenhet för att se flera sidor i en företeelse,
sin rädsla för det starka, enkla ordet, hela
sitt väsens slingrighet — retsam och
fascinerande. Det som var retsamt för
samtiden har blivit fascinerande för
eftervärlden. I ett avseende synes han dock
ha misstagit sig på sig själv. Han har
trott att han var en kritisk begåvning.
Möjligen — om man lägger tonvikten på
begåvning : han har inte kunnat tillräckligt
utveckla de naturliga anlagen. Dagboken
ger bara ett halvt dussin prov på kritik i
egentlig mening. De äro inte särdeles
imponerande. Mozart är mera fulländad och
Beethoven kolossal. Wagner avlockar
honom den motsträviga högaktning som väl
var betecknande för den tidens icke
fackmässigt bundna minoritet av musikintresse.
Heine var »en raljerande Mefistofeles».
Studierna över Chateaubriand och Victor
Hugo äro kloka och fina men skilja sig väl
icke nämnvärt från den normaluppfattning,
som samtid och eftervärld kunnat ena sig
cm. Det finns inget exempel på att han
haft öra för toner av samtida dikt som
samtiden varit eller gjort sig döv för.
Det kritiska sinnet hos Amiel tar sig
huvudsakligen uttryck i förmågan att finna
kardinalsvagheten hos en författare eller
en filosof. När han läser Taine, »är det
som ett gnissel av taljor, ett rasslande av
maskiner, en lukt av laboratorium». Han
upptäcker »seminaristslugheten» hos
Renan, den hemliga torrheten, den illa dolda
egoismen hos Goethe, det hårda hjärtat,
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
