Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Amiel och religionen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ami ei och religionen
den universella likgiltigheten hos
Schopenhauer (som predikar resignation och
försakelse).
Han är inte lätt tillfredsställd, ty han
fordrar både hög intelligens och hjärta;
och det är verkligen lite hemskt hur
sällan de egenskaperna förenas hos andens
stora. Egentligen söker han först hjärtat
och är sålunda skapad till moralist och
religiös tänkare. Han tar i början
kristendomen från en väl praktisk för att icke
säga utilistisk synpunkt. Han läser (1859)
sju kapitel av evangeliet och finner att
en sådan läsning »verkar lugnande». Att
göra sin plikt av kärlek och lydaktighet,
att göra gott, det är de tankar som flyta
ovanpå. Han grubblar (1866) på den
moderna människans olycksaliga behov att
bedöva sig och det tilltagande lättsinnet
hos massorna, och »i detta avseende ha
vi gagn av kristendomen», som bildar
motvikt genom att föra oss tillbaka från
splittring till koncentration, från
världslighet till inåtvändhet. En droppe
kristlighet i kulturen kan, med ett ord, vara
hälsosam. Också citerar han i det sambandet
Bacons ord att religionen är den krydda
som skall hindra livet att förruttna.
Denna praktiska synpunkt eller rättare
denna synpunkt på religionen av en
utan-för-stående kan dock hos Amiel även på
ett tidigare stadium tillämpas i djupare
och varmare ton.
»Den religiösa synpunkten, synpunkten
av en aktiv och moralisk, djup och
förandligad religion, är ensamt i stånd att
skänka livet all dess värdighet och all
dess energi. Den gör osårbar och
oövervinnelig. Endast i himlens namn kan man
besegra jorden. Allt gott faller den till
som icke vill annat än det goda.» Och
förvånande färdig är den unge Amiel i
sådana ord som dessa, skrivna strax före
citatet:
»Var allt i det du är intet, i det du låter
Gud tränga in i dig som luften i ett
tomtum, i det du inskränker ditt egoistiska
jag till att endast vara ett omhölje för
gudomens väsen. Var ödmjuk, var stilla
och tyst, så att du hör i ditt inre den
genomträngande och djupa stämman; var
förandligad och ren för att kunna träda
i gemenskap med den rena anden. Drag
dig ofta tillbaka till ditt innersta
medvetandes helgedom, bliv åter en atom för
att kunna frigöra dig från rum och tid,
från materien, från frestelser och
splittring, för att kunna undkomma dina
organ, ditt eget liv, det vill säga dö ofta
och förhör dig själv inför denna död som
en förberedelse till den sista döden.»
Detta är Amiel i hans mest
inspirerade ögonblick. Han närmar sig då de stora
livslärarna och uppfostrarna i sitt
århundrade — Emerson, Carlyle, Fichte. Ju äldre
han blir desto mera äkta och starkt
klingar denna ton; och småningom dör den
förnämliga skepticismen bort — denna
skepticism som konstaterar att människan
behöver den religiösa tron i kristlig form,
»därför att förnuftet och tanken tröttas
liksom muskler och nerver» (1868). Tron
blir då som ett tredje ben, när de två
normala icke orka fungera. Man kan icke
säga att Amiel blir omvänd vid någon
tidpunkt : han bevarar den stora lugna
överblicken, han glömmer aldrig den
historiska sammansättningen av kristendomen ur
många källsprång, han antar ingen av
de många skiftningar som kristen
politik eller religiös praxis ger de flesta
människor — dogmatisk, jesuitisk eller
pietistisk skiftning. Men han betonar
starkare harmonien av Kristi person och
budskap: »Varje religion framställer ett
ideal och en förebild, och det kristliga
idealet är sublimt och den kristliga
förebilden gudomligt skön.» Och en annan
gång: »Det väsentliga och ursprungliga
elementet (hos kristendomen) är det
praktiska beviset att den gudomliga och den
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
