Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny teaterlitteratur. Av Gösta M. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny te a t er li 11 er a t tir
te röra sig med ett både obetydligt och
svårarbetat material. Harlekinkomedien var ju
en ögonblickets, improvisationens konst, som
saknade såväl det utarbetade litterära
underlaget som några vidlyftigare scenanordningar
och därför så gott som spårlöst försvann.
Med hjälp av ifrågavarande gravyrer kan
man göra en tämligen god rekonstruktion av
dessa commedia-dell-arte-föreställningar.
Enligt Beijers mening återge större delen av
bladen på ett verklighetstroget sätt scener ur
de föreställningar, som den berömda
italienska komedianttruppen I Gelosi året 1577 bjöd
den lättroade parispubliken på. Bladen
skulle då ha använts såsom ett slags
program, med vars hjälp publiken lättare skulle
kunna följa med händelseförloppet på scenen
och förstå den italienska dialogen. Den
tecknande konstnären rullar med en
beundransvärd säkerhet upp för oss den ena scenen
efter den andra. Skälmen Harlekins
krumbukter och akrobatiska vighet, gubben
Pan-talones medfödda grandezza äro återgivna
med fin elegans och konstnärlig måttfullhet,
så att man anar de plastiskt vältränade
kroppar, som stått modell på scenen. Just tack
vare sin förståelse för plastikens
uttrycksmedel skördade de italienska komedianterna
beröm och beundran var de drogo fram. Det
var härigenom som de blevo av så stor
betydelse för den dåtida skådespelarekonsten i
hela Europa, och det är också härigenom
som de av den moderna teatraliserade
teatern, speciellt Tairoff, uppställts som
normgivande mönster.
Även om de sceniska förhållandena ge oss
gravyrerna en tämligen god föreställning.
Commedia-dell-arte var ju en teaterform som
ursprungligen hörde hemma på Italiens
sol-fyllda öppna torg bland marknadsstånd och
marknadsglädje och som därför togs bort ur
sin rätta miljö, då den flyttades in i mörka
och kvalmiga lokaler med konstgjord
belysning och mera utvecklade scenanordningar.
Under den första tiden under den blåa
himlen var scenen av den enklaste beskaffenhet
och bestod endast av en på bockar uppställd
estrad, på vilken Harlekin utförde sina
clownerier. Den seen, på vilken man i Paris
spelade, var ej fullt så primitiv, om man får
döma efter illustrationerna. I ena ändan av
salen tycks en estrad ha varit uppställd, och
denna estrad var på tre sidor omgiven av
förhängen. Om man behövde en gata med
hus, uppställdes på scenen små byggnader i
miniatyr, som gåvo tillräcklig illusion för
den ej med vidlyftiga, realistiska
scenanordningar bortskämda publiken. Just i sin
omedelbara, naiva konstnärlighet ägde
Harlekin-komedianternas föreställningar en
obeskriv-liv tjusning, som ej endast vi moderna
människor försöka dikta in i en död teaterform
utan som verkligen samtidens borgare och
adel förstodo att uppskatta.
Den ryska teatern har nu i ett par
årtionden varit aktuell och har under det sista
decenniet efter den stora revolutionen varit
omgiven med ett lockande, mystiskt skimmer,
som i Västerlandets ögon gjort Ryssland till
teaterns sagoland. Mytbildningen har år från
år spunnit vidare. Vi ha blivit begåvade med
en hel litteratur på tyska och engelska
språken med ivriga redogörelser för olika
föreställningar, som entusiastiska resenärer fått
vara med om i teaterkonstens Mecka. Vi ha
också fått höra allmänhetens röster av
misstroende och kritik blandas in i körerna av
lov och pris. Men vi ha fått vänta på att
få se dessa revolutionerande ryska
teaterformer insatta i ett historiskt sammanhang, ett
historiskt perspektiv, som ger
proportionerna deras rätta storlek och som gör det
lättare för oss att förstå detta nya, som annars
kan förefalla oss överdrivet och
sensations-jäktande, och att tro på det äkta konstnärliga
allvar, som ligger bakom. För en sådan
objektiv, kritisk granskning har nu tidpunkten
kommit, en granskning som ej begränsar sig
blott till enstaka föreställningar utan som
överblickar hela den enorma utveckling som
den ryska teatern under de senaste
årtion–dena genomgått, som skiljer ut det tillfälligt
oväsentliga och i stället ritar upp de stora
betydande linjerna. Denna långtifrån lätta
uppgift ha nyligen de båda österrikiska
forskarna Gregor och Fülöp Miller vågat sig
på. De ha under titeln Das russische Theater
lämnat ifrån sig ett omfattande arbete med
ett synnerligen instruktivt
illustrationsmaterial, som kompletterar den intressanta,
sakligt hållna texten.
Lyckligtvis ha de båda forskarna ej
begränsat sin framställning till endast de
sista decenniernas utveckling utan också sökt
följa den ryska teaterns tidigare öden. Även
om dessa ej i och för sig själva erbjuda så
mycket av intresse, är det dock ytterst
värdefullt att få se de historiska
förutsättningarna för det plötsligt uppflammande
teaterintresset omkring sekelskiftet. De båda for-
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
