Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
tåren själv! Är inte han världens hyggligaste
yrkesman ?
Marc Fournier ser emellertid ej sin
förläggare med vidare blida ögon, då denne
efter den stora framgången med priset
kommer upp i hans ståtliga skrivrum och frågar
honom älskvärt om hur långt han hunnit på
den nya bok, på vilken förläggaren redan
lämnat enorma förskott.
Det var en tragikomisk seen av allra
högsta rang, då författaren i de Wahls tyvärr
något ofranska skepelse satt i sin gröna
sammetsjacka med den röda fjäderpennan i
högsta hugg och förgäves väntade att under
den yviga kalufsen få besök av
sånggudinnan. Men inte ens då han gick fram till
Dantebysten på cheminéen och kollegialt
omfattade det magra skaldehuvudet rörde sig
några nya tankar i hans hjärna. Förläggaren
ömkade sig över honom och förstod, att
Marc Fourniers psykiska centrum måste få
en impuls, samt ansåg sig vara mannen att
sörja för detta. Ty först och främst måste
förskotten flyta in. Han gjorde upp med fru
Jacqueline Fournier—fröken Märta Ekström,
att paret Fournier skulle bo på förläggarens
lantegendom någon tid, och att den något
självberusade författaren Maréchal där
skulle få tillfälle att ägna henne sin intensiva
hyllning och hos Fournier framkalla den
böljegång i sinnet, ur vilken en pendang till
den prisbelönade boken »När hjärtat vaknar»
skulle kunna födas. Den energiska rara frun
höll på att fastna i eget nät och räddades i
sista stund åt sin man, som hon verkligen
älskade. Men ängeln-förläggaren, som rört i
vattnet, hade dock genom madame Jacqueline
Fourniers charm och lockande egenskaper
satt fart på ej mindre än tre författare:
Maréchal hade skrivit en novell med man får
hoppas lyckligt slut — någon fantasi får
man ju ha •—, den gamle kritikern Bourgine—
herr Bror Olsson hade blivit förälskad i
hastigheten han också och skrivit en pjäs, där
en, som han sade, »omkring femtio år
gammal man med ännu friskt känsloliv» var
hjälten. Vem kunde det vara? Och
slutligen hade slussarna öppnats för Fournier, och
i en troligen till två volymer räckande
roman hade han skildrat sin kamp och sin
smärta.
Detta lustspel var sannerligen ej bara
gyckel. Det innehåller många goda observationer
om mänskohjärtats illfundighet, och de ord
en tysk kritiker skrev, då det uppfördes i
Hamburg, att där saknas »sowohl das Niveau
einer in sich geschlossenen ethischen Idee
wie auch die objektive Anschauung eines
Zustandes», förefalla mig icke rättvisa. I
någon mån kanske därför att jag icke riktigt
förstår vad de betyda.
Marc Fournier—Anders de Wahl var först
och främst ingen riktig fransman — ett fel
hos honom är, att han ej ens försöker att få
den nationella nyansen. I början var han
något för mycket gyckelbock men fick sedan
beundransvärt väl fram det godmodiga och
rörande, ej minst i ångesten över att flödet
hade sinat. En fördel var det också, att han
gav oss en tydlig känsla av, hur djupt han
var fästad vid hustrun och hur hans fasa för
att mista henne gav honom allvar och kraft
att gripa in. Madame Jacqueline Fournier—
fröken Märta Ekström hade den förtjänsten
att ej verka elegant. Hon var en enkel flicka
från Orléans och en präktig kvinna utan
några mannekängrörelser.
Förläggaren Julien Moscat—herr Gabriel
Ahv var ej ofransk men borde ha haft
större andlig pondus, så att man förstått att det
var han som med kraftig hand dirigerade
det hela.
Riktigt fransk till det yttre och precis
lagom erotiskt självbelåten för att ej verka
grotesk var herr Olof Winnerstrand som
Maréchal, och Bourgine—herr Bror Olsson spelade
sin lilla roll av lagom svampaktig, egoistisk,
något spattbruten äldre herre alldeles
dråpligt. Det är ej många lustspel tillkomna
under 1920-talet vilka ha samma värde som
Bourdets »Nyss utkommen».
Siegfried av Jean Giraudoux gavs med
ofantlig framgång den 3 maj 1928 på
Co-médie des Champs Élysées i Paris. Då den
togs upp i Stockholm nu i vår, gick den ännu
för fulla hus i Paris. Tyskland har i sig två
nationella personligheter, säges det, ett
obehagligt och egentligen otyskt Tyskland, det
Tyskland där Preussen var ryggraden, det
Tyskland som den franske ministern Rouher
bönföll kejsar Napoleon III att befria från
den makt som förtryckte det. Det eniga
Tyskland, både det »förtryckande» och det
»förtryckta», slog kraftigt tillbaka det
franska angreppet 1870. Fyrtiofyra år senare, i
januari 1914, skrev Lloyd George i Daily
Chronicle: »Tysklands armé är ett
livsvillkor ej blott för det tyska rikets bestånd utan
för den tyska nationens möjlighet att existe-
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
