Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
ra, då Tyskland är omgivet av andra
nationer, var för sig ägande en här nästan lika
stark som den tyska.» Det var detta
Tyskland som blev slaget i världskriget. Men så
ha vi det andra Tyskland, »organiskt
uppdelat», som det heter från de tyskvänliga
medlemmarna av fiendenationerna, »i ett
trettiotal små och stora furstendöme^ vart och ett
med sin pittoreska karaktär och historia».
I pjäsen är dess tyske talsman den
aristokratiske upprorsledaren baron von Zelten, som
benådas av Siegfried. Denne von Zelten
deporteras till Frankrike i pjäsen och passar
där mycket riktigt bättre. Jag förmodar, att då
skådespelet Siegfried applåderades vid Champs
Élysées det fanns en hel del av de belåtna
fransmännen som storslaget tänkte som så
många tusentals fransmän före dem: blott
tyskarna i de pittoreska småstäderna i
katedralernas skugga spela Bach och Beethoven
och drömmande därtill förtära sin
Knack-wurst, äro vi, det andra Tysklands fiender,
ädelmodigt belåtna. Jag är också säker på,
att icke tusenden utan hundratusentals, ja
millioner tyskar ha samma franska estetiska
uppfattning av sin nation. Mig förefaller det
viktigt och riktigt för Tyskland att politiskt
hålla på enheten utåt och skaffa sig en
enhetlig krigshär av ungefär den storlek Lloyd
George i januari 1914 ansåg lagom för
landet men att kulturellt söka bevara de olika
nyanser av tyskheten, som vissa anse vara
farlig partikularism, andra, och med dem är
jag med, en nyttig och fruktbringande
decentralisation. Men jag kan inte begripa,
varför Franska akademiens gamle sekreterare
René Doumic i Revue des deux mondes
förklarade sig å sina landsmäns vägnar rodna
av skam, då han lyssnade till Giraudoux’
glorifiering av den tyska arvfienden.
Glorifieringen var det ingen möjlighet för mig att
upptäcka i pjäsen.
Man vet, att vissa nyklassiska konstnärer,
t. ex. Sergel, vilade sig från de svala
klassiska marmorstatyernas vita skönhet genom
att på papperet nedkasta de mest groteska
figurer. Så skulle man kunna tänka sig, att
diplomaten och ambassadsekreteraren Jean
Giraudoux, sedan han i Tyskland tillhört en
av de kommissioner som hade att övervaka
fredsbestämmelsernas genomförande, med
andra ord det som en engelsk statsman så
starkt och riktigt liknade vid att krama
citronen så att kärnorna knastra, vilade sig
med litet sentimental känsla »pour les poë-
sies d’Heine et les Gretchens aux tresses
blondes» och egendomligt nog också avvek
från den korrekta rapportstilen genom en
språklig rappakal ja av även i våra dagar
ovanlig tillgjordhet.
Uppslaget förefaller mig litet får man säga
konstlat. Under världskriget har en man
hittats av tyskarna sårad utan kläder, utan.
minne, utan talförmåga. Men han hade dock
på båren, som den ovan nämnde von Zelten
upplyser, med sig sin dödsbricka med
namnet Jacques Forestier. Han fick nu lära sig
tyska och blev på ett par år så pass kry, att
han blev tysk diktator. Det är inte nog med
att författaren önskar, att vi skola tro
detta, vi måste också tro på en dialog, som är
ännu mera konstlad. Forestier uppsökes nu
av den unga franska dam, Geneviève, som
älskat honom enligt hennes egen uppgift från
1912 till 1914 — jag är alldeles förtjust i
årtal — och nu återfunnit honom som
diktator Siegfried, en fullkomlig tysk, man kan.
nästan säga äppeltysk, som till och med fått
den dåliga tyska smaken. Hans rum
rensas-nu tack vare Geneviève från alla de
gipskattor, dvärgar och läderplastikramar, som
vanpryda så månget tyskt herrum. Hon är
en fransyska med så utpräglad smak, att hon
— och det gör hon rätt i — tar bort de
konstgjorda blommorna i rummet. Jag tror,
att det finns tyskar som ha dylika, men tror
mig veta, att i mer än hundratusen franska,
hem cheminéen prydes just av sådana.
Härmed vill jag dock icke förneka, att
fransmännen till fram mot 1890 haft mera smak
än tyskarna. Bra mycket av de äkta tyska
uttrycken i pjäsen förefaller mig lika väl
kunna vara franska. Så då general Waldorf
påstår, att »kriget, det är freden». Känner
man icke, att både Napoleon I och Napoleon
III kunde eller rättare kanske ha sagt detta,
och är det inte ganska möjligt, att även
Poincaré, han som valdes till president för
att som det hette »få kriget», även någon
gång yttrat detta ord.
Hela händelseförloppet är till den grad
omöjligt och groteskt, att man förstår, att
stackars Forestier längtar bort från
Tyskland, fantasiens och poesiens land, så
välbeställd diktator han än är, till Frankrike,
förnuftets land, där dock enligt Mademoiselle
Geneviève endast en liten vit pudel, kallad
Black, väntar på honom.
»Hör folkets röst, som kallar dig», säger
den unga damen Eva, fru Signe Kolthoff,.
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
