Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Misantropen. Dekoration till andra, tredje och fjärde akterna.
gelsartat självbelåtna unga eleganterna Acaste
—herr Torsten Winge och Clitandre—herr
Gösta Hillberg, under vilkas klassiska
pseudonymer, ett arv från renässansdramat, två
franska fullblodsaristokrater doldes. De
redde sig, liksom för övrigt alla de svenska
medspelarna, förträffligt. Magnifikt gjorde
sig också ordduellen mellan de två damerna
Célimène och Arsinoë—fru Maria
Schild-knecht.
»Ah, quel heureux sort en ce lieu vous
amène», börjar Célimène, varpå bågskyttet
med de förgiftade pilarna vidtager. Arsinoës
vapen voro doppade i det starkaste av alla
gifter, det som bildas på den åldrande
kvinnans tunga, då hon talar med sin rival, en
ung och eftersökt dam.
Den yttre ramen var bland det
stilfullaste jag sett på någon teater. Visserligen
kunde belysningen något fått lätta upp det
hårt klippta lövverket i första aktens
trädgårdsgång, men den stora salongen i Ludvig
XIV: s-stil var ej bara fulländat stiltrogen
— möjligen kunde den vunnit på något färre
möbler — den var en av de vackraste
scenbilder jag minnes mig ha sett. Väggarna
voro på ett finurligt vis patinerade, så att
det hela ej verkade för nytt utan
sammansmälte och gav en ovanlig känsla av
förnä-mitet och grand’air. Det var en av salarna
i Nicodemus Tessin d. y: s palats,
överståthållarepalatset, som låg till grund för denna
dekoration av allra högsta klass, och med
utmärkt älskvärdhet hade den, som nu bebor
denna halvöns förnämsta bebodda byggnad
efter slottet, ställt några av de ståtliga ori-
ginalmöblerna till teaterns disposition. Sista
aktens valv var så äkta franskt i fonn och
färg, att man undrade, om ej misantropens
ädla sanningsälskande själ, som så avskydde
smicker, dock hade gillat, att man här
framhöll den verkliga förtjänsten.
Dramatiska teaterns dekorationsmålare John
Ericsson har i dessa scenbilder visat sig stå
på höjden av sin konstart.
Till och med den över människans fel och
svagheter så upprörde Alceste, som gick så
långt att han ville förlora sin process för
att få vara arg i fred, fick ett gladare
ansiktsuttryck, då han såg hur väl vår främsta
teater också kunde spela ett Molièrestycke.
Alcestes framställare Poul Reumert kan
icke heller misstycka, om vi främst tacka
honom själv, i vilken både de mest rätliniga
och de mest irrationella människosjälar
spegla sig och återgivas med den fulländning, som
är så sällsynt och så skön, när den någon,
gång förekommmer.
Ben Jonsons Volpone or the Fox, den
stora räven, guldräven, skulle man kunna
säga, gick över Oscarsteaterns seen i en
gestalt, som skulle troligen både tjusat och
förfärat dess författare. Prakten i
uppsättningen hade glatt honom. Idén att låta
skojarna icke hudstrykas och hängas utan få
enligt vår tids mera humana krav supa upp
Volpones pengar, sedan de fått guldräven
fast, hade dock troligen gjort Jonson
betänksam.
Österrikaren Stefan Zweig har modererat
»mustigheterna» och tagit bort figurer och
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
