Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
användes av Ben Jonson, men det troliga var,
att Zweig lagt till det och att det ej var
en originalmustighet från 1605, då pjäsen
hade sin premiär. I alla fall såg man stycket
med nöje, och herr Carl Ströms
framställning av Volpone, den rike levantinaren, var
ett kraftprov som jag satte mycket högt. Han
var glupsk och törstig på rätta sättet, hans
ögon rullade girigt, då han såg guld, och
lystet, då han blickade på kvinnor. Mina ögon
njöto av att se den livspigge lymmeln, som
ibland lade sig sjuk för at£ lura till sig
arvs-lystna asgamar. De offrade vad som helst
för att få mera pengar. Köpmannen Corvino
släppte in sitt lilla oskyldiga vita lamm till
hustru—fru Inga Tidblad till det stora
rovdjurets säng. Det blev icke utan dramatiska
konsekvenser. Och ockraren Corbaccio—herr
Nils Wahlbom offrar sin son för guldet. Det
var kanske något för karikaturalt över herr
Rune Carlstens Corvino, men dock fanns det
något om också icke alldeles tidsbestämt,
och det brydde sig väl knappast Ben Jonson
om, så likväl typiskt både hos honom och
hos ockraren, som gjorde att man tyckte
sig ha sett dem på några gamla kopparstick
med lastbara figurer. Gunnar Klintberg hade
gjort översättningen och regien och visade
sig i båda fallen som en erfaren och bildad
teaterman.
Utan att vilja förringa titelrollens
tolkares förtjänster — den räven spelade med
verkligt temperament, ylade ibland som en
varg, bölade som en tjur och var elak och
ljög som en människa —, så kan det dock
ej nekas, att herr Gösta Ekman,
innehavande en något mystisk anställning som parasit
hos Volpone, tog priset. Han fyllde scenen
med sin smidiga vighet, han ljög och
skrattade och drog alla vid näsan på ett sätt
som kunde få en doge, ja en
kontrareformatorisk påve att dra på smilbandet. Då han
slutligen i en paroxysm av lättsinnig
fräckhet kastar nävtals av guldmynt i luften, såg
han oförskämt bra ut och blev en syntes för
den makt försynen satt som motvikt mot den
hårda iskalla girigheten. Båda sorterna,
hängda eller ohängda, komma emellertid burns
till helvetet.
På Oscarsteatern gavs en liten lustig och
vacker pjäs av den fantasifulle J. M. Barrie.
Den heter på engelska Alice sit-by-the fire,
här kallad Kärlekens genvägar.
Det är i början på 1900-talet, och detta
Fot. Almberg & Preinitz.
Carl Ström som Volpone.
satt dit andra och ändrat det för skurkarna
olyckliga slutet. Detta gjorde, att man satt
och kände sig litet osäker och frågade sig:
Vad är äkta, vad är tillagt?
Ben Jonson är kanske mest känd i
litteraturhistorien genom att han både i tal och
skrift opponerade mot vissa sidor i
Shakespeares dramer, och den lärde, storvuxne och
starke mannen, som en gång varit soldat,
brukade pokulera på värdshuset »The Mermaid»
med Shakespeare själv. Att han måtte ha
beundrat honom i många avseenden framgår
tydligt av vissa uttryck han fällt om sin
store överman, »Avons svan», »tidsålderns
själ», »du stjärna bland skalder».
I en färgrik venetiansk miljö, målad av
Isaac Grünewald, utspelades Volpones
våldsamma scener. Det blev ibland litet for
brutalt med ord, som till och med ett manfolk
tyckte läto litet för fula. Min penna vägrar
i vändningen. Det hade gjort mindre, om
man haft full garanti för att ordet verkligen
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
