Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från O p er ans spelår
Det är ingalunda säkert att den summariska
stilisering som den gången visade sig föra
till målet skulle varit den mest lyckliga även
för Iphigenia i Aulis, vars hela
grundkaraktär är en annan, icke så stormande
lidelsefull och dramatiskt explosiv, men i stället
mera fransk-klassiskt avvägd i
kompositionen, mera lugnt analytisk i själsmålningen,
mera episk om man så vill. Hur som helst
måste en lösning av problemet på ett eller
annat sätt bringas till stånd, om det alls skall
vara mödan värt att ta upp verket på
spellistan. Men så som Operan nu gestaltade
verket hade man en känsla av att vederbörande
inte ens observerat att här förelåg ett problem
att lösa. Som så ofta fick man en följd av
scener, var och en mer eller mindre lyckligt
utformad ur musikalisk eller scenisk
synpunkt, men utan det inre organiska
sammanhang som skulle svetsat ihop dem till ett
verkligt drama. Vi fängslades av enstaka
arior eller någon gång av ett vackert sceneri.
Jon-And hade lyckats ovanligt bra i första
aktens utblick över havet och den grekiska
flottan i Argos, hållen i en sceniskt
effektfull vignettstil, höjd genom en dämpad och
varm kolorit, men misslyckades i stället desto
mer radikalt i slutscenens gudauppenbarelse,
som var en orgie i stillöshet och dålig smak
både från hans och regissörens sida.
Besynnerligt tillgjort och förfelat var också
försöket att låta kör och balett kontinuerligt röra
sig i något slags förstenad reliefstil. Flera
av solisterna däremot utvecklade en
musikdramatisk tolkningskonst i Glucks anda, som
tydligt nog ådagalade att det denna gång icke
var bristen på det rätta mänskliga
materialet som misslyckandet får tillskrivas. Främst
minns man Brita Hertzbergs nobla och
renhjärtade Iphigeniagestalt. Kerstin Thorborg
lyckades väl icke ge Klytemnestra den
patetiska kunglighet och höghet med vilken
släktsagan utrustat den dystra och olycksbådande
kungagemålen, men har en utomordentlig
styrka i sin genomintelligenta och dramatiskt
effektfulla frasering. Mera diffus både i
karaktärsskildring och stämma var Einar
Larssons Agamemnon. I andra aktens genialt
tänkta ruelsescen gjorde han dock en ansats
till fördjupad själsskildring, som jämte hans
icke fullfärdiga men dock synnerligen
aktningsvärda Onegintolkning väger tungt på
konstnärens kreditsida för spelåret.
Om däremot Riccardo Zandonais
Ekeby-kaz’aljcrcr, framförda under stor pomp och
ståt på Selma Lagerlöfs sjuttioårsdag, sce-
niskt inte blev vad den under gynnsamma
förhållanden möjligen skulle kunnat bli,
berodde nog detta till icke ringaste delen på
svårigheten att finna de rätta männen för
de rätta rollerna. Libretton är, trots det stora
författarnamn som välvilligt satt sitt
appro-batur under bearbetningen, dramatiskt svag
och måste så vara. En Gösta Berling-parafras
för teatern kan icke gärna få annat än en
rapsodisk och tillfällig karaktär. Den kan
endast komma till stånd genom en
godtycklig och våldsam hoplappning av olika klutar
ur den underbara vävnad av saga och
verklighet som Selma Lagerlöfs Gösta
Berlings-epos i sitt rätta skick är. Något verkligt
intresse för de protagonister som råkat få
komma med i den för Zandonai av många
händer verkställda bearbetningen kunde man icke
heller i detta fall vinna ur dramat självt.
Vår fantasi måste fylla ut där librettisten
endast antytt, rätta till där han tecknat fel,
med ett ord själv på egen hand arbeta vidare
med de bilder den gjort sig av dem vid
läsningen av originalet. Men risken blir också
att dessa fantasibilder komma att svårt
skor-ra mot dem som i blott alltför påtaglig och
mänskligt obetydlig gestalt vandra omkring
på scenen. Få operasolister torde vara
skåde-spelargenier nog för att få den rätta mytiska
strålglansen att stå omkring figurer som
Gösta Berling själv eller den gamla
majorskan. Och på den punkten brast Kungl,
teaterns framförande mera än vad det behövt
göra med en klokare fördelning av rollerna.
Icke desto mindre blev Ekebykavaljererna
en betydande och välkommen publikframgång
för teatern. Även i den fragmentariska och
förvanskade form som Gösta
Berlingslegen-den här presenterade sig visade den sig äga
lyriskt patos och stämningsvärden nog för
att fånga sinnena. På själva premiären, med
skicklig regi iscensatt som en jättehyllning
för Selma Lagerlöf, steg entusiasmen till en
temperaturgrad som man numera ytterst
sällan får inregistrera i konsttemplet vid Gustaf
Adolfs torg. Att partituret inte innehåller
en svensk ton — om man inte skall
räkna dit några Griegcitat och en eller
annan nästan oigenkännlig anklang av nordiska
danslåtar — bekymrade publiken mindre än
de svenska tonsättare som med en viss rätt
kunde tycka att ämnet legat bättre till för
någon av dem. Huvudsaken var att Zandonais
musik lät. Och den lät verkligen. Zandonai
är en typisk eklektiker, och den som letar
efter ekoeffekter från andra och mera berömda
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
