Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
Fot. Almberg & Preinitz.
Kavaljererna på Ekeby. Gösta Berling föreställes f ör kavaljererna.
kompositörer skall finna ett rikt fält för sina
forskningar i hans partitur. Smak kan väl
här och där felas honom också och inte bara
originalitet. Men han har till ersättning
teatern i blodet som bara en italienare kan ha
det. Som han själv dirigerade sitt verk fick
det i sina höjdpunkter en fantasifull verv,
ett fräsande diableri och teatralisk schwung
som oemotståndligt ryckte med. Behandla
orkestern, måla ett yttre händelseförlopp i klang
och ton, bygga upp en dånande final är en
konst som Zandonai visade sig till fullo
behärska. Och likaså är han sydlänning nog
för att veta att sångarna äro där för att
sjunga och inte för att psalmodiera en mer
eller mindre djupsinnig text. Om hans
faktur eljest kan karakteriseras som modernt
och oförskräckt impressionistisk med ställvis
rätt så hårt packade dissonanser och
harmoniska extravaganser av olika slag, är han på
den punkten italienare av gamla skolan.
Och kanske när allt kommer omkring
denna sydländska melos inte är så främmande
för den lyrism som sjuder och sjunger också
i Gösta Berlings saga. Kanske skulle det visa
sig, om man riktigt noga kunde följa
rottrådarna till detta av mångahanda och visst
inte bara värmländska intryck sammansatta
verk, att en av dem också ledde till den
italienska operan med dess översvinnliga och
passionerade erotiska överdåd, dess romaneska
och yra hjältedyrkan, dess paradoxala sam-
48
mansvetsning av bragd och skönhetsrus.
Enbart en missuppfattning eller en förmätenhet
har man säkerligen inte rätt att se i
Zando-nais omtolkning av Selma Lagerlöfs dikt.
Han är förvisso icke den enda italienare som
känt en fantasiens valfrändskap just inför
den dikten.
Ekebykavaljererna, som framfördes redan
i november, blev den sista verkliga nyheten
på operarepertoaren för hela säsongen,
frånsett en del småbagateller avsedda för
skol-föreställningar och matinéer, som
balettdiver-tissemanget Coppélia m. m. För dessa äro
även att inregistrera en del smärre repriser
som Hallströms Mjölnardrängen, Adams
Alphyddan o. a. Mera betydande repriser ha
varit Eugen Onegin, där som redan nämnts
Einar Larsson icke utan framgång fick
pröva sina krafter i Forsells gamla
glansroll, Strauss’ Rosenkavaljer och slutligen
Moussorgskis Boris Godunov, som icke
framförts här på ett par tiotal år och nu blev
en stor framgång, främst tack vare den
tyske bassångaren Theodor Scheidls gästspel i
titelrollen. Föreställningen blev som helhet
en av de mest givande under året, och
verket torde nog också denna gång ha funnit
en helt annan resonans hos publiken än vid
det tidigare framförandet. Heterogent och
ojämnt i sin musikaliska faktur, krönikeartat
och osammanhängande som drama, visade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
