Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Riddarens väg. Av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDARENS VÄG
Av HUGO GYLLANDER
De fredliga och kloka,
i skydd för himlens skurar
de sutto under trygga tak
och inom fasta murar.
De vägde upp förtjänsten
med sina egna vikter
och togo dagen som den kom,
med samma stilla plikter.
Och när om krig och örlog
och pestilens de hörde,
det var för dem ett orosbud,
som harmade och störde.
De stängde dörr och fönster
för livets skarpa väder
och levde lugnt, och samlades
till sist till sina fäder.
De tänkande och lärda,
vid lampans milda låga,
de löste, lekande och lätt,
var svår och dunkel fråga.
En vacker bild de sågo,
där allt var solsken bara,
av livet, icke som det var,
men som det borde vara.
De drömde fram systemer
och byggde upp av orden
små fasta slott, som skulle stå
i evighet, som jorden.
Men dagen mulnade och kom
med storm och avgrundsväder
och lade slott och tänkare
till döda, glömda fäder.
Men riddaren red munter
och modig genom livet
och tog det lugnt och tanklöst käckt,
som det var honom givet.
Han log åt dagens hetta
och såg i strid och fara
en enkel, högst naturlig sak,
som var — och borde vara.
Och grusets lömska dvärgar
och onda troll i världen,
dem slog han ned, förutan ord —
ett äventyr på färden!
Så red han fram sin bana,
och Döden själv till möte,
ej fruktande, vad nästa dag
väl bure i sitt sköte.
Så frisk och rensande och käck
som himlens eget väder —
till dess han föll och samlades
till harneskklädda fäder.
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
