Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Johnny Roosval. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Wåhlin
omedelbara ledning och kontroll; han har
själv sedermera bland de publicerade
häftena avfattat redogörelserna för en rad
gotländska landskyrkor och största delen
av det digra bandet om Storkyrkan i
Stockholm.
Därmed är redogörelsen för Roosvals
vetenskapliga produktion fullföljd till
skrivande stund. Det återstår att tillägga några
ord om andra sidor av hans arbete.
I Uppsala var Roosval docent i
konsthistoria från 1905 till 1914, då han
överflyttade till Stockholms högskola. Efter
att ha fått professors r.amn, heder och
värdighet 1918, blev han 1920 den förste
innehavaren av den professur i nordisk
och jämförande konsthistoria, som Anders
Zorn instiftade vid högskolan. Ären 1924
och 1928—29 har han gästat Förenta
staterna för att föreläsa vid olika universitet.
Om hans medryckande, inspirerande
och stimulerande egenskaper som lärare
har inledningen till denna uppsats försökt
ge en föreställning. Dessa egenskaper äro
väl kända för alla dem, som här i landet
ägnat sig åt studiet av hans vetenskap. Som
få andra akademiska lärare har han nått
alla landsmän med allvarliga intressen i
hans fack; det är lätt att räkna dem som
under de senaste tjugofem åren ha drivit
någorlunda djupgående konsthistoriska
studier vid våra universitet och högskolor
utan att åtminstone någon tid hospitera i
hans seminarium. Också indirekt har han
genom sina originella problemställningar
och uppslag verkat i hög grad befruktande
på konsthistoriens studium.
En man med Roosvals konstitutiva
estetiska läggning kan inte vara nöjd med
den intellektuella inställningen till konsten.
För honom är konsten det element han
lever i, och man vågar gissa, att han
betraktar livet som det stora konstverk, som
människorna en och en eller två och två skapa
åt sig själva, var i sin stad, endast endels
och glimtvis tillgängligt för främmandes
delaktighet och uppskattning. Den yttre
miljö, som han med sin konstförfarna
makas hjälp har skapat kring sin dagliga
tillvaro, motsäger inte denna tanke. Deras
Alnäs vid Stockholms inlopp och cleras
endast sällan för andra än förtrogna vänner
öppnade Muramaris på den branta
strandklinten utanför Visby äro rofyllda,
förfinade omfattningar kring sina ägares
personligheter, skapelser som ha det äkta
konstverkets egenskap av spegel och
avbild av sin upphovsman. Den vitkalkade
arbetscellen på Muramaris och golfbanan
på strandbrädden nedanför ge var för sig
ett levande bidrag till karakteristiken av en
man, som mer än de flesta förstått att
förena studerkammarens kontemplativa frid
med den utåtvända gärningens spänstiga
kraft.
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
