Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marmorbrottet. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mann or br o ttet
Av Erik Blomberg
G^ TT AV ANTIKENS
marmorbrott hade formen av ett öra,
vars snäcka mynnade under
fursteborgen.
Här kunde härskaren osedd följa
slavarnas arbete i den underjordiska klyftan.
Varje ljud från fångarna därnere nådde
honom lika tydligt, som om han stode
mitt ibland dem. Han hörde hur de
väldiga blocken brötos loss ur berget, han
förnam halvkvävda rop, böner och
förbannelser.
Själv steg han aldrig dit ned, ingen av
slavarna hade sett honom, men de visste
att han fanns däruppe, dold i sitt rum,
och att han hörde allt. Och sällsamt nog
var det detta som höll de arma
människorna uppe. Det var hoppet om att
bönfallas, vissheten att inte vara övergivna,
tryggheten att över sitt huvud känna en
mäktig hand, hur fruktansvärt det än var
att den tryckte dem till jorden. Dignande
under bördorna, översköljda av svett,
lyfte de sina utmärglade armar ur djupet
och ropade:
Allsmäktige, varkunna dig över dina
tjänare, se till oss i vår nöd! Herre,
befria oss!
Och fast ingen svarade, utom ekot,
höllo de alltjämt orubbligt fast vid sin
förhoppning, tills de stupade under
stenarna.
Där fanns också andra, som inte lika
innerligt vågade tro på befrielse, men
ändå fortsatte sitt arbete utan att
förtröttas. De hade lyssnat till väktarnas
berättelser om hur konungen använde deras
händers verk till att befästa och
försköna staden, som krönte berget, i vars hålor
de försmäktade. Hur de tunga blocken
sammanfogades till mäktiga skyddsmurar,
hur de höggos till pelare och bjälkar i
tempel och teatrar, där folket samlades
under jublande fest eller högtidlig andakt.
De kände sig ha del i detta storslagna
byggnadsverk, som reste sig däruppe,
osynligt för dem. De drömde om den
strålande staden som man drömmer om
något ouppnåeligt. De vågade knappast
tro på lön för sin möda, men de kände
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
