Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Lessing pionjären. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klara Jo hans ön
gion, sådan den tydligt och skönt stiger
fram ur de evangeliska biografierna. Som
livsideal och stimulus till hjärtats rening
erkände han den legendomspunna
traditionens Jesusbild utan att göra den till
föremål för något slags kult. Omöjligheten av
direkt religiös meddelelse kände Lessing
före Kierkegaard. Religionen var för
honom en strängt subjektiv affär, som »den
Enkelte» hade att uppgöra på egen risk
utan ringaste auktoritetsstöd av vare sig
mänskliga myndigheter eller gudomlig
uppenbarelse. Sin egen själsdisposition
inklädde han i den svärmiska drömmen om ett
andligt millennium som skulle avlösa
kristendomens period och som han med ett
gammalt mystikerord benämnde »det eviga
evangeliet» eller »den tredje tidsåldern»
(Ibsens »tredje rike»!) Men detta var
ingen förkunnelse utan liksom hans
hypoteser om själavandringen och de fem
sinnenas’ kommande tillökning intellektuella
fantasier, visserligen varma av en hjärtats
eld som först mot levnadsslutet gjorde sig
förnimbar hos kritikern Lessing.
Denne man bar stångpiska och
rococoha-bit! Nog stod den föraktade
»upplysningen» högt över vår era, den trots alla
ljusreklamer skummaste i historien, men
här måste man undra: kan något så gott
komma från Nasaret ? Man kunde, som
Mark Twain skulle ha sagt, planera en
förträfflig Lessingbiografi genom att
utelämna Moses Mendelssohn och
Friedrich Nicolai. Men Lessings äktenskap
finge på inget villkor förbigås; det
karakteriserar honom lika troget som hans stil.
Man träffar inget spår till autentiskt
vittnesbörd om någon annan
kärleksförbindelse i hans liv, så bakslugt har han lurat
vetenskapen, och ändå var han i sitt
fyrti-åttonde år när han vigdes vid den likaledes
mogna änkefru Eva König från Hamburg.
Jag förmodar att de efter denna
tilldragelse begynte dua varandra, men därpå
gives inget dokumentariskt belägg. Deras
bekantskap daterade sig från
nationalteatertiden, och efter Lessings flyttning till
Wolfenbiittel uppehölls den genom
korrespondens och några korta
sammanträffanden. Under dessa sex förberedelseår
var fru König strängt och bekymmersamt
upptagen av den vidlyftiga
affärsverksamhet hon fått i arv efter maken, hon måste
övervaka sina fabriker i Wien och sin
grosshandel i Hamburg. Man förstår
således att hon föga liknade de
porslinsfigurer som har skapat våra föreställningar
om en rococodam. I stället liknade hon
frappant Lessing. Deras brevväxling tar
sig inte ut som en bas- och sopranduett
mellan två älskande som småningom
närmar sig varandra; den gör intryck av ett
frimodigt och jämnspelt men aldrig
närgånget kamratumgänge mellan två starka
individualiteter, av naturen stämda i
samma ton.
Efter bröllopet hör man dem inte mera,
men besökande i Wolfenbüttel hänrycktes
av Lessings underbara hustru och
värmestrålande hem. Ett år och några månader
räckte härligheten. Eva födde en son som
levde tjugofyra timmar och följde snart
efter honom. Lessing bevarade sin stil:
ingen jämmer, ingen saknadslyrik, bara
lakoniska biljetter yppade, under masken
av kallsvettig galghumor, hans hejdlösa
förtvivlan. Teologstriden hade börjat, och
han fullföljde den nu med ännu vildare
kampglädje.
Tre år senare gav han upp andan, och
det enkla gudfruktiga folket i trakten
trodde att djävulen i egen person hade
hämtat hans faustiska själ.
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
