- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
543

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Det realistiska dramat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den ir länds ka nationalteatern

liga livet i byn med dess får, tuppar och
hönor.

Samma sorts karakterisering som vi
finna i »The Well of the Saints» finnes
också i »The Tinker’s Wedding», som han
omarbetade och avslutade några år senare.
I denna pjäs har författarens humor blivit
mera hånfull och sardonisk. Michael
Byr-ne hör till det släkte av kittelflickare som
vandra runt Irland, liksom de sedan
århundraden ha vandrat genom södra
Europa i sällskap med ättlingarna av »noli
me tangere»-zigenarna. Michael Bvrne
och Sarah Casey vilja, trots att de äro så
goda zigenare som någon, gifta sig, ty
sedan skola de respekteras av
lantbefolkningen. Men den traditionsbundna gamla
Mary Byrne hindrar dem, och pjäsen slutar
i en våldsam fars, i vilken t. o. m. prästen
blir inknuten i säckväv, lämnad i
zigenarnas våld. Hela pjäsen koncentreras i Mary
Byrne, den gamla druckna käringen, som
erinrar om la Celestina, den spanska slynan
eller Trotaconventos, den gamla häxan,
som vandrade kring Castilien med Hitas
jovialiske överstepräst. Hon säger: »Om
du dricker en liten klunk i en stad och sen
i en annan, så får du snart stor kunskap
och en stor inblick i världen.» Det är skada
att Synge ej fick leva, ty vi kunde ha
väntat oss många sådana gestalter av honom.
I denna pjäs känna vi en dyster fläkt av
den sjukdom som förföljde honom, av hans
längtan efter ett glättigt liv fjärran från
allt tvång. I hans allra sista skådespel se
vi ännu flera spår efter denna feberaktiga
längtan efter skönhet, liksom om den
döende mannen ville suga saften ur varje
blomma och höra varje fågel sjunga innan han
började vandra nedåt dödsskuggans stig. I
»Deirdre of the Sorrows» finnes mera
sinneslugn än i de andra — det är Mauryas
resignation i »Ritten till havet».
»Gryningen och aftonen vara en liten stund,
vintern och sommaren gå fort förbi, och
varför skulle du och jag, Naisi, ha glädje för

evigt?» Det är ett skådespel fullt av
ruvande dysterhet. Synge behärskade det
tragiska dramats universella element i så hög
grad, att hans skådespel om Deirdre står
högt över Yeats’ och AE: s. Handlingen
utvecklar sig snabbt och säkert,
ödestragiken är det grekiska dramats. Och denna
känsla av ödets obeveklighet uppenbaras
icke som i Yeats’ skådespel genom yttre
medel: den springer ur handlingens
hjärtpunkt. Det är mycket grymmare än de två
andra författarnas »Deirdre», ty Synge
låter sin hjälte och sin hjältinna skiljas från
varandra för sista gången med hårda ord.
Vi t. o. m. känna att döden anländer just
i tid för att göra deras kärlek sublim: om
den hade dröjt, skulle de hava dragit ned
varandra. Allt detta giver en intensiv
realism åt skådespelet, och bitterheten i
Synges verk genomströmmar även detta. Yeats
säger i en mycket slående kritik av
skådespelet, i en essay betitlad »The Tragic
Theatre», att stycket är en mästares
ofullbordade verk, monotont och melankoliskt,
illa hopfogat, föga mer än en skiss av vad
det skulle hava blivit, ända tills det
kommer till Deirdres drömmeri och hennes
skri: »Är det ej obarmhärtigt att vi icke
skola äga gravens trygghet och ändå
stappla på dess brädd?» — »Efter detta»,
säger han, »lyssnade jag andlöst till satser,
vilka aldrig kunna gå förlorade.»1 Ännu i
dag, tjugo år efter Synges död, se vi
tillbaka på honom som vår nationalteaters
mäktiga själ, ty han ensam höll jämvikten
mellan poesiens andar och världens liv.
Han är en av Irlands stora realister, men
han upphör aldrig att vara en skald, som
ser överjordisk skönhet i den värld som
omger oss.

* *

*



Synge hade lärt människorna att
intressera sig för bondens liv och problemen i

1 W. B. Yeats, The Cutting of an Agate,
sid. 27 ff.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0595.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free