Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
själssjuke författaren. Att läsa denna poesi
är som att röra i falaska: jämt ljus och
värme förspörjer man inte, men det glimtar
till då och då.
Den stolta titeln Tio år i hövdingatider
kan inge vanföreställningar. Dessa dikter äro
tillkomna under åren närmast före och
efter världskrigets utbrott (1907—1917), men
vad de meddela av tidshändelserna är — för
att bruka inledningens ord — »subjektiva
spegelbilder». Vill man vara mindre diskret
än utgivaren, kan man tillägga att det är
förvridna bilder, och att diktarens
»personliga uppfattning om maktspelet i Europa
under dessa ödesdigra år» beror på en fix
idé om hans egen centrala roll i
»hövdingarnas», d. v. s. furstarnas och
maktmännens spel. Det är emellertid onödigt att
dröja vid detta, eftersom det är natur- och
stämningslyriken i samlingen som är av
intresse, och det också är denna som så gott
som uteslutande är företrädd i urvalet.
Redan i den första dikten »Vitt över
världen vaken tystnad står» har man tonen när
den är som klarast, stämningen när den är
som fullast. Den gamle skalden talar om
tystnaden, men en vaken tystnad som är lik
en sorgsen, hemlighetsfull blick ur ett
besjälat öga, om skymningen som faller över
gångna, bleka år, om vandrarn som lyssnar
till sina egna steg, och slutligen om döden:
det som »stannat, stillnat, slocknat, dött».
Det är inte endast blodets eld, röst och blick
som slocknat:
Langl mer där dog, — så mången inre värld,
så månget osett, aldrig anat rike:
Till intets botten på sin tida gryningsfärd
sjönk ock ett något som ej hade like.
Oändligheten tiger; tyst står allt;
och vandrarn lyssnar till de egna fjäten.
Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt
på skapareld, som släckts och är förgäten.
De gångna, bleka åren — diktaren ser
ständigt tillbaka på dem, ty han har ingen
framtid att se mot, inget närvarande som
griper hans håg. Våren kommer åter till
Bois de Meudon, och han lyssnar till regnet
som gnolar sin sång därute i skogen (Det
är åter vår). Men är det pånyttfödelse den
sjunger om eller är det bara en visa om »de
år som gått — åren som stannat i
växten» ? Visan gömmer en hemlighet, som inte
blir klar för honom: det är han själv som
har stannat i växten. Han är en förhäxad,
en Narcissus, som länge suttit lutad över
källan, glömsk av allt utom det egna jaget
och dess uppenbarelser. Han möter
människor, men det är idel främlingar (Bort
människorna vandra). Någon gemenskap
existerar inte i diktarens skymningsvärld:
Det mörknar i luften. Mänskorna stå
vilsna om varandra, —
söka med skumma ögon, som nå
ej dem själva och ej de andra.
I »storstadsvakan» och
»enslingsdrömmen» ser han hur människoströmmen
glider förbi som ett tåg av vålnader
på väg till ingenting i irrig hast,
i andfådd vånda för var ro och rast.
Människorna ha i själva verket ingenting
att säga denne poet, men väl fälten och
träden. Han lever i samförstånd med
naturen, och det är när han lyssnar till dess
»allvida solostämma» (Naturhymn), som
hans instrument ännu ger från sig de
klaraste tonerna. Så i några »Sommarvisor»
och »Månskensstycken». I en av de förra
kommer höstens fé en förmiddag, fylld
»av-sol och ystert sus och fläktars gröna spel»
och lägger sin hand på hans brynta panna.
I ett av månskensstyckena smälta de
nattliga synerna och stämningarna samman i
denna lika visionära som musikaliska strof:
Bak gärdesgård har Luna hällt
allt ljus utur sin kanna.
Uppå ranunkelgula fält
en svart gestalt ses stanna,
men löses genomskimrad upp,
förflyktigas och svinner
i månens sken och daggens dropp
och rytm som fjärran rinner.
Det är inte efter samhörighet med
människorna utan med naturen som denne poet
längtar. Den gudom han dyrkar är Pan, om
vilken han skrev i Kåserier i mystik: »Han
representerar den naturens hemliga
arrière-fond, vilken vi människor blott i helt
sällsynta undantagsmoment komma nära, samt
den inom oss slumrande
samhörighetskänsla, medelst vilken i sådana ögonblick en
brygga kan slås emellan den enskilde och
alltet.» Det är om denna mystiska
upplevelse Ola Hansson skrivit några av sina
vackraste dikter. Upplevelsen tillhör
ensamheten och tystnaden, men en tystnad som
utgör ett harmoniskt helt av tusen ofattbara
ljud. I den tysta och heta middagstimmen
tar allnaturen gestalt och visar sig som Pan.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
