Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P o s t hum t av Ernst Ahlgren och Ola Hansson
Med stilla, nästan religiös hänryckning
återger poeten denna händelse, som utgör
livets höjdpunkt, en solblund, en sekund av
hisnande lyckokänsla, av glömska och
evig-hetsro. Han ansluter sig till myten, enligt
vilken Pan visade sig just i det ögonblick
solen står högst på himmelen. Kanske har
han också tagit intryck av Nietzsche, som
med samma myt i tankarna i kapitlet
»Mittags» i Also sprach Zarathustra talar om
»der alte Mittag» och utbrister: »Wann,
Brunnen der Ewigkeit! du heiterer
schauer-licher Mittags-Abgrund! wann trinkst du
meine Seele in dich zurück?» Men längst
ner i Ola Hanssons medvetande ligga
säkerligen barndomsminnen av middagssiestan
i den gamla Rustgården. Så hel är inte
tystnaden någonstans som i en fyrlängig gård
på landet under middagstimmen, när allt
vilar och en ensam pojke vankar omkring
där i solgasset, på en gång rädd och
lycklig i stillheten.
Pan är livsinstinktens gud; han har
bockfot för att beteckna att det är ur grumliga
safter som livets växt drar näring.
Pan är livsöverflödets och livsglädjens
hedniske gud, densamme som Heidenstam
besjöng i dikten »Bland Ättikas
svinaherdar» och som Fröding låter »Hans
högvör-dighet biskopen i Växjö» tala om, »den
store och mäktige Pan»:
enhetens gud i materien och anden,
som härskar i alltet och lever i granden.
Bland antikens gudar är Pan den
opersonligaste och formlösaste, och därför passade
han in i Ola Hanssons naturalistiska
pan-teism, som mindre är en åskådning än ett
poetiskt drömmeri i naturvetenskapens hägn.
Förknippad med Pan-mystiken är hans
spekulation över Psyke. Hon är världssjälen;
likt en prinsessa Törnrosa sover hon bak
materiens stängsel, och diktaren är bland
dem som äro närmast till att väcka och
befria henne. Psyke är allt det flyktiga och
fina som Notturno-poeten sökt fånga i ord
och melodier, den sensitiva blomma som
gror i själens innersta. I diktcykeln »I Bern
och Oberland» skildrar han de vida
alphorisonterna med deras dagrars och färgers
spel. Det förekommer honom som om han
blickade bortom gränsen in i ett annat rike,
»där Gud Overklighet allena rår». I
rymdens levande oändlighet skönjer han
ett Något, varför namn du fåfängt skulle söka,
då ordets tyngd ock tingets skulle öka.
Han reflekterar vidare över den flyende,
hemlighetsfulla synen:
Och detta spel av ljus med överjordisk glans
där alltets själ och väsen tagit boning
för en sekund uti en färgförtoning,
uti det flyktigaste, lättaste som fanns,
det spel av ljus, som har inom dig själv motstycke
uti ditt eget översinnligaste tycke,
i tankens smidigt lätta ans och rykt,
i fantasiens otyngt lätta flykt,
uti i din drömvärlds smäckert lätta daning,
din rosa längtan och din blåa aning,
i skimret från din inre blick på spaning
och från din varma känslas äkta smycke, —
allt detta spel av ljus, det evigt rika
det sig i evig skiftning evigt lika,
är brutet återsken från flödena som välla
outtömliga, utur sin ursprungskälla
uti dess fulla aftonrodnadsflamma
och bryta städse sig mot evigt samma
och oföränderliga högalpskammar,
den hårdaste och kallaste materias kron:
urgraniten och den eviga snön.
I dessa ord om det eviga ljuset som
bryter sig mot materiens hårda krön alldeles
som solljuset mot alpkammarna, spårar man
det platonska tänkesätt som ingår i så
mycken sentima romantik och mystik. I vad
mån Ola Hansson i senare år avlägsnade
sig från den naturvetenskapliga monism som
ban tidigt omfattade är en fråga man här
gör sig. Att hans funderingar över
Pan-mysteriet och Psyke-gåtan bottna i en
dylik monism, en psyko-fysiologisk mystik för
att använda hans term, är annars tydligt. De
ha ett avgjort släkttycke med Frödings
samtidiga poetiskt-filosofiska kretsgång kring
den gamla Gralsymbolen. I företalet till
Gralstänk lät Fröding Graldrycken
symbolisera »den själva varat ljus- och
livin-gjutande urkällan, den lysande livssaft, vars
minsta utstrålande gnista anträffas mer
eller mindre dold och försvagad hos alla ting
och väsen». Denna ljuskälla är för Ola
Hansson Psyke; i en serie filosofiska
kåserier och meditationer (Psyke och Hemma,
1925) är han ute på spaning efter de
spridda och dolda gnistorna.
Som en bild av Psyke kan man fatta den
vignett av Axel Ebbe, som pryder omslaget
till de efterlämnade skrifterna. På svarta
flädermusvingar seglar en vit och späd
kvinna i en sollyst rymd. Konstnären har
här verkligen på ett kongenialt sätt fattat sin
landsmans diktning och återgett dess väsen.
Ola Hanssons poesi är en de sällsynta
ögonblickens poesi, och detta i dubbel
bemärkelse. Han tror på dessa ögonblick, då
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
