Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
han hör sitt »väsens ursprungs- och
evighetston», då jaget klingar samman med
alltet. Han besjunger de plötsliga visionerna,
budskapen och aningarna. Ett
oktoberlandskap i kvällningen väcker något till liv
inom honom, kommer hjärtat att vekna
(Oktober) :
Ur minnets djup en festlig glans där sköt,
fast långa skiftens vissna löv dem hölja.
En ymnig flod opp genom själen bröt, —
vitt skilda känslor i en enda bölja.
I tirad fröjd och stilla tacksamhet,
i ljuv beklämning och i rofylld saknad
jag ler mot något som jag icke vet,
en hågkomst som ej mer skall bliva vaknad.
En dag lik alla andra vandrar han trött
och nött och tomhänt, men med ens
faller ett sken över tingen och allt förvandlas.
Kommer det utifrån, av en »nyskapelse i
alltets själ», eller ur hans eget inre? Är det
minne eller vision, något förflutet eller
framtida, en sorg som förklarats eller ett
ljusdränkt bud om stundande lycka:
Du vet det ej och får det aldrig veta,
hur djupt du loda må och vida leta,
hur och varför en livets söckendag
med ens stod full av lust till starka tag,
blott därför att på träd och gräs och hus
försmältande föll nytt och annat ljus,
vari du själv med redan tröttnad gång
klang med i rytmen av det helas sång.
Motivet återkommer flera gånger i dessa
posthuma dikter. Man vill gärna söka en
psykologisk förklaringsgrund därtill hos den
gamle diktaren själv, vars skapareld »släckts
och är förgäten» och vars minnen höljas av
»långa skiftens vissna löv». Under sina
senare år fördrev han tiden med att studera
memoarer och historieverk och göra
vidlyftiga kompilationer därur, och det var
endast stundvis som han verkligen levde och
diktade. Då kunde det sällsynta inträffa att
det brustna instrumentet gav från sig en hel
och ren ton. Som en självbekännelse ter sig
denna vers ur diktcykeln »Dröm och liv»:
Du lever i sekundkort blick och min,
vari din själ sig fram i dagen bryter;
och du går död, närhelst dess ljushärd tryter,
och är till vardags tom och grå ruin.
I samma dikt talar han om »den
evighetens gnista, som är en drömkraft vilken rår
på död». Drömmen ger liv, Psyke vinner
över materien, och som en gnista fanns
denna kraft ännu kvar hos den som skrev Tio
år i hövdingatider.
V i gn e 11 till Ola Hanssons Efterlämnade
skrifter. Teckning av Axel Ebbe.
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
