Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arnold Norlind. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
nämligen sina olika stadier och nåden sina
grader, som måste passeras. När vi få sluta
sällskap med denne vandrare, är vägen
genom Inferno redan tillryggalagd,
firmamentet ligger öppet för vår blick, och som
stjärnor stråla ideerna om det evigt sköna
och det evigt goda.
Norlind börjar med att ställa den gamla
Pilatus-frågan: vad är sanning? och
svarar så gott som omedelbart: det sanna är
det oförstörbara. »Den gåvan du fått är
förgänglig, men godheten, som gav den,
kan du få bort den också? Det trädet här
framför dig med sin ljusgröna lövskrud,
det förvandlas och skall kanske huggas ned
nästa vår, men skönheten, som bär det, och
den skapande kraften därbakom kommer
du icke åt.» Samma syn som kommer
Viktor Rydberg att missmodigt konstatera
det fåfänga i all naturens skönhetssträvan
fyller Norlind med hopp och visshet om
att bakom töcken och villor finna en värld
av högre verkligheter. Han skulle kunna
ha citerat som ett troget uttryck för sin
egen åskådning de båda terzinerna i en
sonett av Stagnelius, som handlar om
hösten och förgängelsen:
Ej dör den kärlek som oss livet skänker,
fast blott åt döden skördar han bereder —
ovanskligt dock hans purpureld skall brinna.
Snart från Olympen mystiskt han sig sänker
i nya vårars liljearmar
neder-Idén är evig, skuggorna försvinna.
I det följande gäller det för Norlind att
visa det orätta i de ord som Tegnér låter
Jätten fälla:
Det onda är odödligt
liksom det goda.
Det onda tillhör sinnenas värld och inte
evighétens, dess makt är följaktligen en
skenmakt liksom avgrundsfursten Dis’ i
Dantes dikt. Norlind styrker sig i denna
uppfattning med det ena visdomsordet
efter det andra. En som man inte finner
bland hans auktorer, men som man inte kan
undgå att tänka på är Emerson. Den fasta,
solklara optimism, den panteistiska tro på
livets inneboende kraft till skönhet och
godhet som uttryckes i essayer sådana som
»The Over-soul» och »Spiritual laws» är
också Norlinds. »När själen besinnar sig
över sig själv», säger Emerson, »upptäcka
vi att vårt liv är helt omgjutet av skönhet
. . . Om vi, i stunder av klar eftertanke,
skulle tala strängaste sanning, så skulle vi
säga att vi aldrig gjort något offer. I
dessa stunder synes själen så stor, att
ingenting kan berövas oss som synes mycket
värt. All förlust och smärta tillhör ytan;
det hela förblir i grunden oskadat. Varken
plågor eller olyckor kunna minska vår
till-lit. Ingen människa taxerar sin sorg så
ringa som han kunde göra, även om man
tar hänsyn till den tåligaste och mest
trött-körda krake som gått i sele. Ty det är
endast det ändliga som strävar och lider, det
oändliga ligger utsträckt i leende vila.»
Självbesinning är ordet som Norlind
använder för att beteckna vägen till
livsförnyelse, till vita nuova. Kunskapens träd är
för honom inte ett träd på gott och ont
utan enbart på gott. Ur Kleanthes’ hymn
citerar han:
Fräls du oss människors barn från
okunnighetens försoffning,
skingra den, Fader, från själen och giv oss att
kunskapen hinna,
den med vars hjälp du själv i rättfärdighet
allting behärskar.
Självbesinning, klarsyn, rätt kunskap, det
är därtill vi skola komma för att förnimma
den trygghet i tillvaron som är vårt
naturliga känsloläge. »Werft die Ångst des
Ir-dischen von euch»: det är lösensordet. All
ångest och rädsla kommer sig av att man
fångas av skenets gyckel- och
skrämselbilder, av att man »utestänger sig från sina
egna naturenliga, medfödda rättigheter,
stänger sig inne inom onaturliga,
själv-gjorda, osannfärdiga skrankor». Den
livsångest som får uttryck i Pär Lagerkvists
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
