Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arnold Norlind. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnold Norlind
inte hjärta att dra hans -uppmärksamhet till
små världsliga ting, som i hans åsyn tedde
sig ännu smärre och världsligare. Han hade
utseendet av en asket, en munk, en lärd.
Men han var inte, som man skulle
kunnat tro, en »molntittare» — för att
använda hans eget ord. Hans vetenskap fäste
honom vid realiteter, vid stats- och
hushållningsproblem, vid landgränser och
siffror. Han skrev en bok som heter
Världsherravälde. Babylem — Rom — London
(1920), och som handlar om de tre fasta
världsomfattande monarkierna i historien.
Den är originell och idérik och öppnar
vidsträckta perspektiv på samma gång som
den ger uttryck åt hans tro att
samhörighetskänslan till slut skall visa sig starkare
än folkhatet. »Endast de som ha mod att
mista sig själv, ha makt att vinna hela
världen», säges det i ett motto till boken,
och förordet slutar med ett Dante-citat av
samma innebörd: »imperiet har sin källa
i medlidandet». Den hittillsvarande
imperialismen är en vrångbild av den egentliga,
den som skall föra till det ekumeniska
riket, civitas dei. Norlind har författat sin
skrift i uppenbar anslutning till Dantes
Monarchia, där den medeltida kristna
drömmen om världens enande i
rättfärdighet och fred fick sitt sista storslagna
uttryck.
Efter att ha läst boken fäste jag
författarens uppmärksamhet på
Människosläktets saga av Almqvist, detta
storhetsvansinniga verk, som utgör ett av de
märkligare numren i Törnrosförfattarens
kuriositetskabinett. Det intressantaste däri är
inledningen, som med sina
geografisk-his-toriska perspektiv, sin fantasifulla syn på
landfigurationerna, sin skildring av
odlingens gång från öster mot väster och av
dess koncentration först kring Medelhavet
och sedan kring Nordatlanten kommer rätt
nära Arnold Norlinds bok. Tron på en
världs- och gudsstat, på folkens slutliga
förening i fred och frihet var ju också
Almqvists. Jag visste att Norlind beundrade
Törnrosskalden, och att han hade sinne för
clen sida hos honom, som representeras av
de översvinnliga Murnisfantasierna och
som numera i allmänhet inte skattas högt.
När jag visade honom på Människosläktets
saga, var det — det må erkännas — till en
del av nyfikenhet att få se om hans
beundran skulle stå fast, då han som vetenskaplig
fackman ställdes inför ett verk, där gränsen
mellan genialt tänkande och platt och
pe-koralistiskt skriveri överskrides tämligen
snart. Han drog gränsen på ett rättvist
sätt; i inledningen kände han igen den
Almqvist som han lärt sig tycka om, och
det övriga tror jag att han förståndigt nog
avstod från att läsa.
Sista gången jag hörde från Arnold
Norlind var det liksom den första med
anledning av något som jag skrivit i en
tidskrift. Denna gången var det inte en
sak som tilltalat honom utan som gjort
honom ledsen : en kritik som han funnit
oberättigad. Brevet slutade med de för
honom så betecknande orden: »I mänskor,
varen intet så hårde!» Icke långt därefter
kom hans sista bok Från min veranda,
snart följd av budskapet om hans död.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
