Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arnold Norlind. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnold Norlind
kologiska vetenskapen befann sig då på
överraskande frammarsch; man belyste
de dunkla områdena i själens värld,
genom-spanade vita fläckar och styrde ut i det
okända. Att Norlind, geografen, var starkt
intresserad av att vidga sina kunskaper
också i själens geografi, därom vittna
redan hans ungdomsessayer. Han gav i sina
ovan citerade ord uttryck åt den tro han
som många andra i tiden satte till de
psykologiska upptäcktsfärdernas resultat,
liksom även åt det hopp man hyste om
den mänskliga utvecklingen. Just nu har
man nog betydligt svårare för att tro att
det känsloläge, som några få benådade
nått fram till, kan bli allas vår egendom.
Norlind har fäst sig vid diktare som
försport doften från Rosa mystica, vid
naturälskare som Thoreau, Walt
Whitman och Richard Jefferies. I sin dagbok
talar han om »moder natur och moder
poesi» på ett sätt som man vill kalla
fran-ciskanskt. I sin poetiska naturuppfattning
—- se t. ex. en skildring från de
holländska dynerna i »Skapande liv» — röjer han
släktskap med sina landsmän Ola
Hansson och Vilhelm Ekelund. Själv blev han
aldrig diktare; han hade den konstnärliga
instinkten, men saknade förmågan av
konkret gestaltning. I ett dagboksutdrag med
titeln »Kosmoskänslan» talas det just om
detta. Författaren gör klart för sig att
han inte är avsedd att bli någon konstnär
i vanlig, d. v. s. i inskränktare bemärkelse:
en människa som producerar sig i ord eller
bilder. »Vad som så växt ut eller
överhuvud utvecklats inom mig är därför inte
något produktivt, något alstrat, utan
endast en ogripbar bakgrund,
stämningsbakgrund, känslobakgrund, hur skall jag säga?
Det är ju då inte underligt, att man alltid
skall klaga över att allt hos en blir dimmigt
och diffust. Det är ju inte avsett att vara
annat. Det är inte avsett att vara några
bilder, det är endast avsett att vara ett element.
Inte något växlande, utan ett. Låt oss säga
eld. Eller låt oss säga luft, blå klar luft.
Inga bilder, inga skiftande stjärnbilder på
den blå himlen, utan den blå ogripbara
bakgrunden själv.» Det är fint tänkt och
vackert sagt. Någon skapande konstnär blev
Arnold Norlind inte, men han var en
ge-nomestetisk natur, en litteraturkännare
med en i vår jäktade och splittrade tid
sällsynt omfattande, harmonisk bildning, lika
hemmastadd med de grekiska tragedierna
och platonsk och nyplatonsk filosofi som
med Dantes medeltidsdikt och modern
litteratur.
Med sina två sista böcker, den ena
utgiven kort före och den andra kort efter
hans död, sluter Norlind sig till en rad
skånska författare — Ola Hansson, Hans
Larsson och Vilhelm Ekelund — som med
alla olikheter ha något gemensamt. När
man hör att han i många år samlade
material till ett arbete, som skulle heta
»Själens resa», och fördenskull studerade
indisk och grekisk mystik, Dante o. s. v.,
och när man läser den dikt, »Psyke», som
inleder »Skapande liv», kan man inte
undgå att tänka på Ola Hansson, som också
diktade och grubblade över Psykegåtan.
Norlinds meditationer ha samma grundton
som Hans Larssons; med sitt klara
tänkande och sin själsliga harmoni kommer
han denne nära. Med Vilhelm Ekelund
slutligen har han inte bara litterära
intressen gemensamma (t. ex. Hölderlin).
En boktitel som »Från min veranda» är av
samma karaktär som Ekelunds »På
havsstranden». Det som den senare talar om
med stolthet, förtvivlan och trots, därom
talar Arnold Norlind stilla och lyckligt.
Han ägde verkligen Charis och Sofrosyne,
glädje och sinnesro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
