Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. Laurin
tur förälskat sig — vore kanske för mycket
sagt i detta fall, men hellre funnit det
behagligt och praktiskt att taga Johans son
Erik — herr Arnold Sjöstrand till sin
fästman. Stycket, trevligt och sommarsvenskt
uppsatt av Per Lindberg, var vad man
kallar lätt. Den teaterbegåvade författaren har
en god blick för det tidstypiska, och stycket
var på flera händer förträffligt spelat. Fru
Berner hade en jungfru, Clary—fröken
Sign-liild Björkman, som hos en tänkande
medelålders herre bland publiken framkallade
yttrandet: »Den jungfrun skulle min mamma
ej behållit mer än en akt.» Det enda
fördelaktiga man kunde se hos henne var, att hon
hade temperament. Alen även detta är väl en
rätt måttlig förtjänst såväl hos kokerskor
som husjungfrur, åtminstone då det inte
gäller dessas fästmän. Clary hoppade, studsade
och flinade samt fick nästan kolik av
nyfikenhet. Hon tittade i nyckelhål, fönster och
dörrspringor, tjuvläste herrskapets brev och
gick an på ett sätt, som absolut icke gick an.
Hur skulle Johan gjort — varken
författaren eller jag vet vad han hette i tillnamn,
och det är därför icke otillbörlig förtrolighet,
om jag använder mig- av förnamnet —, där
ban stod mellan den knoppande och den
fullmogna kvinnligheten ? Jag tror det blev både
lugnare och varmare med den senare. De två
paren älskade emellertid riktigt trevligt. Den
unge mannen—herr Sjöstrand var
märkvärdigt naturlig för att vara ung älskare. Men är
det ej lättare att på längden tycka om fröken
Anna Lindahls ungdomliga och charmfyllda
person än den rätt »frigida» — är det ej
rätta tekniska termen — Eva Berner.
Det äldre paret hade ej heller svårt att
charmera oss. De hade båda de bästa
förutsättningar. Som en örfil verkade
upplösningen. »Jungfrun», här ett alldeles eufemistiskt
uttryck, hade till »bekant gosse» Olle, far
och farfar till de deciderade överklassarna
herr Johan och herr Erik. Det var ej nog
med detta rätt hårda slag. En
motorexplo-sion förstärkte intrycket av det disharmoniska
slutackordet och gav en doft av bensin åt
epilogen.
Gömd — Hidden — av William Hurlbut
är en amerikansk pjäs, vilkens titel syftar på
att hjältinnan Miss Violet Cadance, en
intelligent och mycket kvinnosaksintresserad ung
dam, dock som det nu brukas hos sådana
gudskelov med mycket eleganta toaletter, liar
under denna yta ett lidelsefullt sexualliv,
som koncentrerar sig i en brännande
passion för hennes systers make. Ej minst i
Staterna intresserar man sig nu mycket för
österrikaren Freuds teorier, av vilka en går ut på
att starka, tillbakaträngda sexualbegär kunna
framkalla psykiska rubbningar, bland annat
hysteri. Skulle man ej, om denna teori håller
streck, kunna anse, att hysteri blivit en mer
och mer sällsynt sjukdomsform? Stycket är
förlagt till New York. Man befinner sig i
fondmäklaren Nick Farings—herr Alf
Sjöbergs hem, och Miss Violet—fru Tora Teje
söker ingiva sin syster Mrs Ellen Faring—
fru Jessie Wessel misstankar om mannens
trohet för att skilja makarna åt. Då nu Mrs
Faring lämnat hemmet i sammanhang med
detta och våningen blivit upp- och nedvänd
— rätt erotiskt suggestiv kanske just
därigenom —, träffar Miss Cadance där uppe
sin svåger och förför honom. Är detta ej
alldeles speciellt opassande efter U. S.
A.-begrepp, att en dam alls förför en herre ?
Då allt blivit upptäckt av Mrs Faring, dödar
sig den skyldiga systern, och detta föreföll
den till hemmet strax förut återvända
makan taga med det underbaraste lugn.
Anglo-sachsarna äro kanske mera behärskade än vi.
Mången satt dock här och tyckte, att det
var väl kraftigt, och funderade på en låt
vara ytligare men humanare lösning, t. ex.
att Miss Cadance kunde göra en längre
Europaresa, nu då hennes dolda djup blivit
uppenbarat och hennes själ och kropp kommit i
vågar man säga normalare gängor. Men i sä
fall hade ej slutet blivit så effektfullt.
Jag är ej rädd för starka saker på scenen,
men det pinsamma och det kvalmiga böra ei
få för stor plats. Här fick man väl mycket
av dessa varor. Hade den älskvärt och
behagligt spelade Madame Käte du Plessis—fru
Frida Winnerstrand, den europeiserade
amerikanskan, fått råda, hade det kanske blivit
bättre. Det ensamma begärväckande
manfolket hade en trevlig ynglinga-amerikanism i
sitt uppträdande. Jessie Wessel visade
mycket och mycket vackert av den hjälplösas
behag. Tora Teje kom med några brösttoner
av-verklig lidelse och var glanspunkten i det
hela, ehuru husan—fröken Stina Ståhle
kanske var den allra mest förtjusande och sade
några enkla repliker på ett sätt, som gjorde
mig riktigt upprörd, och det var just vad jag
icke riktigt blev av pjäsen i dess helhet.
I IO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
