Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Kriminaldramer äro nu, förefaller det,
moderna i hela världen. Herr eller kanske
rättare Monsieur Lamberthier av den unge
parisiske dramatikern Louis Verneuil är
kanske det mästerligast byggda
brottmålsskådespel som tillkommit. Jag har hört, att det lär
ha spelats i en första version med ett flertal
uppträdande. I den form i vilken det här
uppfördes har det blott två. Emellertid
halden dramatiska verkan därigenom ytterliga
re förstärkts, och i synnerhet genom att M.
Lamberthier som ett hemskt, osynligt öde
vilar över det hela. Det blir en hemskhet till
i Belsassars gästabud, att man blott ser
handen skrivande sitt »Mene tekel» på väggen.
Fantasien arbetar på egen hand med
Monsieur Lamberthier. Jag undrar hur många
gånger namnet förekommer i pjäsen. Att man
ej ser honom, gör honom mäktigare än om
han hade förekommit i jacejuette, lång
halsduk och välpressade byxor.
Konstnären Maurice gifter sig med
modisten Germaine. Han tycker, då han kommer
hem till den våning hon anordnat åt dem,
att hon bor nästan jör bra. På natten innan
det unga paret skall gå in i sängkammaren,
ringer det på telefonen. Det är »gudfar»
Monsieur Lamberthier som vill säga ett ord
till Germaine. Detta och en serie lögner, med
vilka den unga frun försöker förklara M.
Lamberthiers frikostighet, gör Maurice mer
och mer utom sig. Telefoneringarna mellan
Germaine och Lamberthier låta åskådarna fä
veta, att han varit och fortfarande är
hennes älskare, ehuru hon vill försöka komma
ifrån honom. Månne ej något av Manon
Lescaut-typen, åtminstone undermedvetet,
finnes hos den lyxhungriga unga
modehandlerskan, ty en kväll går hon upp till
Lamber-thier och får mot vederlag in natura en
större summa för att reglera upp sin
modehandel. Samma kväll gör också Maurice ett
besök hos Lamberthier, träffar honom ensam
och stryper honom. Under det pinsamma
samtal som nu följer mellan paret tar
hustrun, som ej har reda på att det är mannen
som är mördaren, på sig brottet, och denne,
utom sig av svartsjuka och fasa, beslår
henne med ytterligare en lögn. Åskådarna lida
av allt detta pinsamma, och åtminstone då
stycket spelades i Tyskland tänkte nog
många på Goethe-ordet »die Kunst soli das
Penible nicht vorstellen». Och dock
beundrade man den rent förbluffande sceniska
skickligheten hos en författare, som förmår att
Anders de IV ah l so ni M au r i c e
o c h Märta Ekström som Ge
r-m a i n e i H e r r La m bert h i e r.
utan vilostunder hålla en i nära tre timmar
på sträckbänken.
Stockholm har fått se stycket spelat både av
herr Albert Bassermann och fru Else
Basser-mann och av herr Anders de Wahl och
fröken Märta Ekström. Bassermann är en av
samtidens allra största skådespelare. Här blev
han som Maurice kanske en nyans för
brutal, nästan rå. Man trodde på hans intensiva
smärta, men blev det ej för mycket av ilska ?
Fru Else Bassermann som Germaine var ej
tillräckligt ung. Hon hade naturligtvis den
scenvana och den rutin i attityder och
omfamningar, som några års samarbete med en
första rangens skådespelare måste ge.
Stycket är ju dessutom idealiskt som turnépjäs
genom att endast fordra en dekoration —
man hade onödigtvis vid det tyska
framförandet här i Stockholm anordnat två — och
dessutom endast två personer.
Det tyska skådespelarparet var alldeles
fritt från pose och teateraccenter. Tre
månader efteråt såg jag stycket spelat av
svenska skådespelare, som lvckliggjort sina
landsmän ute i landet med detta skådespel om
i i i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
