Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hj almar Bergman
död var sonen sedan hänvisad att existera
helt och hållet på sin penna. Därav
förklaras först och främst hans feberaktiga
litterära aktivitet alltifrån 1910. Men av
de radikalt förändrade yttre förhållanden,
varunder han, den forne rikemanssonen, nu
en rotlös bohem, tvingades att leva,
förklaras också den häftiga, bittert
känslobetonade, ja passionerade iver, varmed han
kastar sig över sitt andliga arv och gör det
fruktbärande i saga och syn. Att gamle
Dickens — efter alla litterära
utsvävningar i högre skolor på modet — kom att
bli den förste verklige läromästaren, bör
icke förvåna.
Med detta enda namn är dock Hjalmar
Bergmans litterära domän ingalunda
litteraturhistoriskt omskriven, icke ens om
man därtill lägger Balzacs och Dumas den
äldres. Som spontan berättare med hart
när outtömlig uppfinningsrikedom är han
i många stycken sina mästares vederlike.
Därför har han också att tacka sin intima
förstahandsbekantskap med den
österländska sagoskatt, som rymmes i Tusen och en
natt, varav han översatt en god del —
efter Burtons fullständiga engelska upplaga
— för den svenska standardedition, som
1919 började utges i Bonniers
klassikerbibliotek. Han har också själv författat
förträff 1’ga sagor för barn i orientalisk stil,
vilka knappast rönt förtjänt uppskattning.
Annars synes man mig på sina håll —-
särskilt Böök — ha överskattat detta
orientaliska inflytande, som företrädesvis är av
yttre art. Den enda av Hjalmar Bergmans
böcker, där det mera tydligt sticker i ögonen,
är den lättfärdiga anekdotsamlingen Eros
begravning (1922), för vilken man dock
gör klokast i att söka litterära mönster på
närmare håll, n. b. hos de världsvisa
renässansnovellisterna alltifrån Boccaccio.
Ej heller synes man mig böra överskatta
betydelsen av det Poe-Hoffmannska
inslaget i Hjalmar Bergmans personliga
fantasivärld. Det är sant, att hans röst »ofta är
patetisk medan hans min förblir
vardaglig», ävensom att »författare, vilka arbeta
i Hoffmannsk eller Poesk riktning, ofta
använda samma metod» — jag citerar honom
själv —, men hos Hjalmar Bergman är
detta konstgrepp i regel medvetet, och han
är den förste att själv sönderslita
illusionen av att något övernaturligt tilldragit
sig, när han tillräckligt laddat läsaren med
ångestfull spänning.
Däremot är hans nära frändskap med
Dostojevski mycket påtaglig, framför allt
i Chefen fru Ingeborg (1924), hans sista
stora mästerverk, men den röjer sig även
i delar av hans Bergslagskomedier, och
kanske allra tydligast i den excentriska
roman, som han kallat En döds memoarer,
utkommen 1918. Här föreligger icke blott
en likhet i temperament och litterär
ambition, utan också en likhet i ämnessfär.
Med alla sina fina titlar och åldriga anor
står svensk herremansklass på landet ■—
och det är inom detta sociala skikt som
Hjalmar Bergman med förkärlek valt
sina modeller — avgjort närmare vildvuxen
och otuktad - rysk överklass än exempelvis
det engelska gentlemannaidealet — även i
dess karikatyriska litterära avskuggningar
alltifrån Fielding till Dickens. Mer än en
av Hjalmar Bergmans hjältar erinrar om de
granna och grymma insekter i
människohamn, som Dostojevski så lysande
skildrat i Bröderna Karamasov. Men man bör
icke generalisera fallet för Hjalmar
Bergmans del. Dostojevskis humor är alltid
beklämmande, som ett oväntat struptag,
Hjalmar Bergmans är ofta befriande, som en
Dickens’ tjuvpojksaktigt skuldmedvetna,
allt förlåtande skratt åt den mänskliga
dårskapen. Han älskar framför allt det
pittoreska i en karaktär eller ett människoöde
och upphäver sig icke till domare över vad
som är gott och vad som är ont.
Man har förebrått Hjalmar Bergman,
att han skildrat troll och icke människor.
Sanningen är väl, att ban skildrat männi-
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
