Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell Strömberg
skorna sådana han sett och uppfattat dem
— utan hänsyn till den klassiska
psykologiens vedertagna begrepp om rätt och plikt
som drivfjädrar för mänskligt handlande
— i strid mot de ursprungliga
instinkterna. Han intar därvidlag samma ståndpunkt
som Thomas Hard}’, Thomas Mann eller
Marcel Proust — tre stora samtida av
skilda nationaliteter, med vilka han företer
bestämda likheter, alla tre därtill, liksom
han själv, ryskt påverkade. Han är
svuren determinist och ger icke många vitten
för människans fria vilja. Han har, som
Strindberg före honom, upptäckt »det
skämtsamma i Försynens stränga
regemente med oss människor». Han är icke
besvärad av något metafysiskt grubbel,
därutinnan djupt olik den store ryssen. Och
det fattas honom icke utvägar ur den
pessimistiska fatalism, som höljer hans värld
under sitt tunga täcke. Det är en värdig
lärjunge till hans ungdoms mästare,
Anatole France, eller rent av till Montaigne,
som formulerat detta credo, för visso
mycket hypotetiskt, men därför icke mindre
uppriktigt: »Vi överdriva måhända
betydelsen av våra handlingar, de onda ej
mindre än de goda. Kanske sover också den
gode Guden för öppet fönster, och då vi
en gång på skälvande ben släpa vår
svnda-börda inför hans tron, kommer han
kanske att säga: Egentligen borde jag vara
mycket ond på dig, men å andra sidan har
du fördrivit mången tung timme.» Det
är icke Hjalmar Bergman hel och hållen,
men det finns ingenting av Dostojevskis
ruelse i detta resignerade, djupt mänskliga
bon mot, hämtat ur Eros’ begravning.
II.
När Hjalmar Bergman i Vi Bookar,
Krokar och Rothår skall presentera den
store fabrikören J. A. Broms, sker det med
uteslutande yttre karakteristika. Men de
äro talande nog. Den rödblå näsans stora
bogspröt, som sjunkit ihop över munnen,
och ögonens mattgrå iris, med små
stickande pupiller mellan varkantade
ögonlock, säga likväl icke så mycket om
mannens andliga habitus som hans
mångfaldiga lager av huvudbetäckning: »Gubben
bar på sin hjässa en skinnmössa, framtill
barsliten och solkigt grå som en gammal
råtta. Under mössan fanns det en svart
kalott, under kalotten — åtminstone om
söndagarna — en grågrön peruk, och
under peruken ännu en kalott av gulvitt ylle,
ett plagg, som sällan kom med i tvätten.»
Det är onödigt att citera längre. Figuren
står genast klar för oss, och vi veta på
förhand, hur detta kuriösa mänskliga
monstrum skall bete sig i olika situationer,
eller rättare sagt: vi veta att han alltid skall
handla stick i stäv mot alla förnuftiga
beräkningar.
Baronen på Rogershus, där »nycken är
en lidelse och lidelsen en nyck»,
liknas mer än en gång vid en älg med
oformligt höga ben och bred, tung
överkropp, särskilt när han är folkilsken, som
oftast är fallet i Hans nåds testamente.
Markurells rävröda kalufs spelar en stor
roll i den klassiska historien om denne
bibliske Job som värdshusvärd på Kupan
utanför Wadköping. Och från
Bergslagskomedierna minnas vi Klockebergasläktens
breda gäddkäftar. Den gamle soldaten i
Farmor och Vår Herre, anmoderns dagars
enkla upphov, ter sig med sin långa svarta
syrtut och sitt hopsnörpta ansikte som en
golvfast Moraklocka på hög smal fot.
Behöver det erinras om att detta sätt att
karakterisera människor genom sinnrika
jämförelser med djur och döda ting,
tillhörande deras egen miljö, var ett av de
konstgrepp, med vilka Dickens säkrast fångade
intresset och satte läsaren in i den
stämning han ville framkalla?
Hjalmar Bergman, som om man får tro
berättarens vittnesbörd i Jag, Ljung och
Medar dus, där han för en gångs skull
talar i jagform, hade Dickens på sitt natt-
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
