Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Bildt. En svensk romare. Av Johan Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Bildt
na i olika kulturärenden haft sina vägar
till Rom kunna vittna om vad den högt
ansedde diplomaten, den lärde forskaren och
den välvillige vännen betytt ej blott för
dem och deras arbete utan för svensk
kultur i det hela. Under de mer än 30 år som
de svenska arkeologiska studiekurser jag
lett i Rom och Pompeji ägt rum och ännu
under de allra senaste åren, då ett fast
svenskt institut under ledning av Axel
Boethius kommit till stånd i Rom, har
Bildt följt dessa strävanden såväl som de
under många år pågående
forskningarna efter svenska historiska källor i
Vatikanska arkivet med förstående och aldrig
svikande intresse.
Sverige, och ej minst dess vetenskap och
konst, står i stor tacksamhetsskuld till den
kulturens grand seigneur, vars bortgång
vi nu sörja, och även till hans efterlevande
maka, som delat hans intressen och
representerat den nobla syntes av svensk och
italiensk hemkultur, som givit det gamla
Palazzo Capranica i hjärtat av Rom dess
säregna charme.
Bland de många svenska minnen och
märken i Rom, som den hädangångne
svensk-romerske stormannen uppletat och
beskrivit, skall hädanefter även hans eget
märke stå under cypressernas skugga vid
de vördnadsvärda resterna av den
aureli-anska muren. Det skall i vår kunna sägas
om detta den åldrige svenske ministerns
minnesmärke vad Tegnér för mer än 100
år sedan sjöng vid en grav i Lund, där en
student av den gamle diplomatens släkt, en
ung Bildt, son av en svensk minister,
nedbäddades (se Tegnérs dikt »Den
främmande ynglingen») :
Men en sten blir rest, som vänner rita
svarta runor på,
och kring honom växa rosor vita,
växa blommor blå.
Romantikens blåa blomma är icke
tidsenlig längre i det gamla Sverige. Men i det
gamla Rom har hon ännu en fristad.
Den protestantiska kyrkogården i Rom med
C e s t i u s py r am i d e n.
7—Ord och Bild, 4o:e årg.
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
