Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk essaykonst
sig inte på den kulturella allmänningen, där
växtligheten är trampad och avbetad, utan
han söker sig till avlägsnare, bortglömda och
oberörda ställen, från vilka han då och då
vänder tillbaka med ett fynd.
En egenskap har denne författare
slutligen, som numera är ytterligt sällsynt, och som
därför frapperar: han är sorglös, obekymrad
om världens gång och nutidsmänniskans
problem. Av den grasserande litterära
melankolien har han lika litet känning som den
gamle krönikören Froissart, om vilken han
nyligen berättat lärt och underhållande i denna
tidskrift.1 Som en sen, otidsenlig dyrkare av
la gaie science presenterade han sig
själv i diktsamlingen »Tärningkast».
Poesien, litteraturen är för honom verkligen
science och g a i e t é, vetande och
glättighet. Titeln Tärningkast gav en bild av
obesvärad hållning i en tillvaro som styres av
Fortuna och där så mycket kommer an på
gesten; den rymde hans filosofi och hans
estetik. Han har samma nöje som en
Froissart av nobla och höga händelser och
ståtliga vapenbedrifter och tycker som denne om
att skildra dem »i behörig ordning». Han
synes född till hjälteepiker eller krönikör;
skada bara att Homeros’ och Herodotos’
genrer hunnit bli föråldrade och ersatta av
allvarlig psykologiserande roman och sträng
vetenskaplig historieskrivning.
Är Frans G. Bengtsson allvarlig, så är
det i sitt förhållande till poesien. Han är
en fanatisk dyrkare av poesiens vetenskap
med allt vad därtill hör av fintlighet och
precision i strofens byggnad och rimmens
flätning; han ogillar den överströmmande
känslolyriken, hatar all frihet och
bekvämlighet i versens behandling och drar stränga
gränser för det tillåtna i fråga om
ämnesvalet. Hans egen vers har i ovanlig grad
både form och substans. Han har skrivit
dikter av en viss magnificentia, utmärkta av
formell prakt och stor historisk syn, men
ibland också av en historiserande tyngd,
som var mer märkbar i »Legenden om
Babel», hans andra diktsamling, än i
»Tärningkast»; vidare sonetter av i flera
fall fulländad skulptural gestaltning;
slutligen överdådiga kåserande dikter, burna
av lärt skämt.
I essayerna möter man en kåserande
skolar, som lagt bort sonettens tillknäppta och
1 Ord och Bild 1930 sid. 561 och 625.
Frans G. Bengtsson.
reserverade attityd lika väl som de stora
praktdikternas rustning. Hans vers kunde,
enligt poetens egna ord, få »en konstlat hög
kadens», men detta händer aldrig med hans
prosa. I den slipper han att lägga band på
sig, att betvinga sin lust för lärda digressioner
och litterära kuriosa; hans rörliga ingenium
har i essayn det svängrum som det behöver.
Men också hos essayisten visar sig den
poetiska skolningen. Han dyrkar prosan med
samma otröttliga ambition som versen,
fortfarande lika mån om rytm och kadens, om att
finna ord av rätt tyngd och valör, att nå det
sinnrika uttrycket. I sitt mångledade skick, med
sin rika syntax och sina finesser i fråga om
interpunktion har hans språk ett engelskt
tycke ; även annars visar sig hans engelska
skolning och inställning. Åt hans för våra
förhållanden sällsynt utarbetade stil kan man i själva
verket inte ge ett nog högt beröm. Endast
skulle det kunna anmärkas på en dragning åt
jargong, som ofta vållar lustiga
stilbrytningar, men också kan verka störande, såsom då
han skriver: »Bäckar med diverse
röstresurser känner jag till, men ingen källa.» Jag
passar i detta sammanhang också på att sätta
ett frågetecken vid en översättning av fols
nourris de cresmcs (i Villons Ballade des
menus propos) med »idioterna på feta platser».
IOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
