Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e r i n
Prosatören är fortfarande poet. Han söker
upp samma ämnen som förut poeten. Hans
essay om Karl XII1 är ett ståtligt motstycke
till sonetten om Karl XII:s värja, och i
kåseriet över Froissarts krönika rör han
lekfullt vid ett tema från hundraårskriget
mellan Frankrike och England som han gett en
mera stram och patetisk behandling i dikten
»Lösen för Duguesclin» (Legenden om
Babel), vilken för övrigt är en av hans större
poetiska bragder.
Essayistens betraktelsesätt är också
poetens. Man frestas att citera hans ord om
Vil-lons ballad om damerna av fordom (Ballade
des dames du temps jadis), att den »klargör
ingenting, ställer inte upp några problem,
pejlar inga själsdjup, uttrycker ingen moral
och ingen omoral och framför inga
frappan-ta synpunkter rörande något som helst
fenomen under solen eller ovanför». Frappanta
synpunkter finner man visserligen hos denne
essayist, men i övrigt kan karakteristiken
mycket väl tillämpas på honom. Han varken
undersöker, utreder eller förklarar något, han
försänker sig inte i det psykologiska, han
misstror på det hela taget den vetenskapliga
analysen. Tar han sig för att skildra en
person, vare sig litterär eller politisk, så söker
ban först och främst att placera honom fritt,
så att man kan se honom. Han visar oss på
François Villon just som denne samman med
sina kumpaner tar sig in i det kapell som
tjänar som skattkammare åt
Sorbonneuniversitetets teologiska fakultet, och han är
därvid angelägen att framhålla att det inte
är poeten som lämnas att vakta de andras
kläder, utan att denne är med bland de fyra
säkra män som äntra muren och bryta sig in
i kapellet. För att markera det extraordinära
i Villons situation gör han en liten
litteraturhistorisk digression av det slag han älskar:
han anställer gissningar över vilka andra stora
lyriker som skulle kunna tilltros en dylik
sinnesnärvaro och stannar vid män som Byron,
Robert Burns och Keats. Här som annars
håller han mest på engelsmän !
Vår essayist placerar som sagt sin figur
fritt, lösgör den från det bråte av ställningar
som vetenskapen nödgats uppföra i sitt
lovvärda granskningssyfte och blåser bort det
historiska dammet. Han förflyttar sig inte in
i personen för att se den inifrån, han
bekymrar sig på det hela taget mindre om själen
1 Ord och Bild 1927 s. 1.
än om de yttre manifestationerna. Om de
hemliga drivkrafterna, allt det som vi ha så
svårt att veta något om, avstår han från att
ha någon mening. Därför händer det heller
aldrig att han tappar bort sig i vaga
spekulationer eller dubiösa utredningar. Han har
något väl nedlåtande i sin syn på den
minutiösa vetenskapliga forskningen, men när
ban vänder sig från den är det i poetens
riktiga känsla av att den äventyrar poesien. I
regel når han också det som han ställer som
sitt mål: att ge en bild som har poetisk
sanning, som är estetiskt tillfyllestgörande, på
en gång levande och klar. Han lyckas
därmed inte minst därför att han har en
berättares sinne för accessoarer och för
komposition.
Men vi måste återvända ett ögonblick till
Villon-essayn och citera dess poetiska final.
Det är tal om balladen om damerna av
fordom, och författaren lyfter detta poem —
»med sin harmoni av osinnlighet och färg,
sitt beslöjade skimmer och sin klang som av
klockor från andra sidan tidens blå kullar» —
upp till att representera poesien själv, som
förkroppsligad idé. Han anser det inte
osannolikt att det skrevs i fängelset: »Kanske kom
det till honom i Thibaud d’Aussignys torn,
där han hade gott om tid; i så fall ha den
dagen solens hästar, liksom en gång
mångudinnans, för en stund fått trava på egen hand,
medan deras körsven gick på visit i bispens
källare.» Det är en överdådigt gjord essay,
jämförbar med R. L. Stevensons studie över
Villon, men mer virtuost lekande än denna.
Varken Bengtsson eller Stevenson spanar
efter goda sidor hos mannen; det vore ju nog
ett hopplöst företag. Gentemot den
föreställningen att Villon var en poet och skolar, som
av dåligt umgänge och sitt eget temperament
förleddes till skälmeri, stöld och mord,
ställer Bengtsson den andra: att han var en
yrkesförbrytare som ibland skrev poesi, i
saknad av annat tidsfördriv. Stevenson kallar
honom kort och gott den eländigaste figuren
i ryktets bok. Han finner det litet kusligt med
denne skurk som var sitt tidevarvs störste
poet; men så hade han också nyligen fått
ta del av Longnons arkivstudier, som visade
att mycket i Villons diktning som man dittills
varit oförhindrad att fatta som fri fantasi var
rå verklighet. Vad Bengtsson beträffar, kan
man tycka att han gör sig ett något för stort
nöje av att berätta om Villons
skurkaktighet. Det är förstås så, att han vill söka över-
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
