Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk essaykonst
tyga oss om att poesi är något alldeles för
sig, oberoende av en diktares moraliska och
andra kvaliteter. Han har naturligtvis också
en artistisk glädje av den utomordentliga
kontrasten mellan Villons konst och hans
ruskiga leverne.
Om Karl XII lyckas Frans G. Bengtsson
skriva både friskt och fängslande. Han ger
sig inte in på personlighetsproblemet, han
söker inte förklara honom eller hans
handlingssätt, han hävdar tvärtom den poetiska synens
berättigande gentemot den
vetenskapligt-hi-storiska. Det legendariska, den nimbus som
omger gestalten, låter han vara i fred.
Utläggande den unge teologen Alstrins ord om
kungen, att han var »singulier och
obegriplig», utrustad med något »jag vet icke vad
av venerandum och liksom horrendum», säger
Bengtsson: »Han var demonisk i grekisk
bemärkelse, som ingen annan. Människor
undrade över honom, hänfördes av honom,
tillbådo honom; drogos till honom, på samma
gång som de ohjälpligt höllos på avstånd,
av något dunkelt och skrämmande i hans
enkla och fåmälda attityd, något paniskt
element, outsagt, osynligt, fruktansvärt.»
Heidenstam var angelägen ätt framhålla den
mänskliga svagheten hos hjälten, Bengtsson
vill helst lämna honom oanfäktad i hans
hemlighetsfulla storhet.
Den amerikanske generalen Stonewall
Jackson1 skiljer sig genom sitt säregna
väsen ut ur sin miljö liksom Karl XII, men
han är vida mindre statuarisk. Den
professorlige fältherren hade en bokmänniskas
egenheter i sätt och utseende, små triviala och
löjeväckande drag som närma honom till andra
dödliga. Essayisten kan här i likhet med
Jacksons egna soldater bedriva sin hjältedyrkan i
formen av vänligt gyckel. Den tonen
behärskar han storartat, han är aldrig mer
oemotståndlig än när han raljerar. Den som önskar
övertyga sig därom hänvisas till hans kåserier
»Keltiskt och irländskt» och »Myter och
sagor», som bägge stått att läsa i Ord och Bild,2
och till tvenne betraktelser, som bära
rubrikerna »En dryck ur källan» och »Promenad
till en myrstack». Allvarligt sinnade
människor skola kanske ibland reagera mot hans
1 Ord och Bild 1929 s. 193.
2 Ord och Bild 1926 s. 174, 1927 s. 561.
funderingar. Religionshistorikern kan väl inte
dela hans syn på myterna och framför allt
inte hans syn på religionsvetenskapen. När
han om kelterna säger att de framstå i de två
funktionerna krigare och bard och att »alla
politiska och etiska moment, som krångla in
tillvaron och förbittra själen för andra folk,
äro dem i grunden främmande», så är väl var
och varannan läsare färdig att påpeka att
kelterna också varit framstående
missionärer; det var en tid då de företedde bilden av
ett folk av bibliotekarier och
väckelsepredikanter. På tal om keltiskt och irländskt: den
intresserade bör därom läsa Vilh. Grønbechs
märkliga essay »Irlands själ» (i hans förra
året utgivna bok »Kampen om Mennesket»)
och särskilt vad han där säger om det
keltiska som en fantasiens och poesiens
föryng-ringskälla i Västeuropa.
Frans G. Bengtsson anför om kelterna Cato
d. ä :s ord, att de uppskatta och beflita sig om
två ting: händighet med vapen och
fyndigt tal. Orden gälla, med en viss
inskränkning, även om författaren till Litteratörer och
militärer. Titeln på hans bok anger hans två
huvudintressen: krig och litteratur. Han
svärmar ungt och oförställt för den krigiska
såväl som den poetiska bedriften; i hans ögon
når människornas formlösa värld stil och
betydelse endast då fältherren eller diktaren
får hand om stoffet och ordnar och
disciplinerar det. Hur oundgängliga dessa båda
ämnen äro för honom ser man av de två kåserier
som ha naturen till föremål; i »En dryck ur,
källan» stannar han vid Bandusias källa och.
flanerar sedan vidare till den ena litterära
källådern efter den andra; i »Promenad till
en myrstack» undfägnar han läsaren till råga
på allt med en homerisk skildring av ett
myrkrig, som han påstår sig ha varit vittne till.
I det sistnämnda stycket förebrår
författaren sig att han ännu inte börjat skriva en
snapphaneroman, vars stoff ligger så nära, att
han snubblar över det på sin dagliga
promenad. Men hans ton ger en knappt anledning att
ta det på allvar. Tillsvidare har läsaren inte
heller några anspråk på romanförfattaren
Frans G. Bengtsson, men väl hyser han en
önskan att få fortsätta bekantskapen med
essayisten. Så högt driven ordakonst som
den i Litteratörer och militärer får man
nämligen leta efter.
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
