Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Det outtalades betydelse i skådespelet. Av Jean-Jacques Bernard. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean-Jacques Bernard
gången för åtta år sedan, var för övrigt blott
en sida av ett mycket mera omfattande
problem, det om ett vidgat fält för den
dramatiska konsten, vilket en del författare då
försökte lösa, var och en efter sitt
temperament.
Vid denna tidpunkt hade St. Georges de
Bouhélier redan skrivit sin Vie d’une femme
och Charles Vildrac Paquebot Tenacity. Jules
Romains erbjöd det nya dramat unanismens
betydelsefulla stöd, och Lenormand, som skrev
le Mangeur de rëves, ett icke mindre
värdefullt, psykoanalysen.
Jämsides med författarnas arbete hade
regissören Gaston Baty skapat la Chimère.
Välbekanta äro säkert namnen på de regissörer
i Frankrike, vilka omedelbart efter kriget
medverkade till den dramatiska konstens
förnyande, efterföljare till Jacques Copeau, den
store föregångsmannen och allas vår mästare.
De äro fyra: Gaston Baty, Charles Dullin,
Louis Jouvet och Georges Pitoëff.
Dessa regissörer skapade sig, efter år av
kamp och experiment, en publik. Historien
om dessa mäns strävanden vore värd att
berättas. Dullin höll stånd på Atelier-teatern
under tre långa nödår, tack vare sin trupps
försakelsevilja. Han kunde icke betala den,
men icke desto mindre litade de alla på honom
ända tills framgången kom, med pjäser av
Marcel Achard, Bernard Zimmer, Stève
Pas-seur, Jules Romains. Ingen kan göra sig en
föreställning om det liv Dullin förde under
dessa år eller om hans skådespelares
hängivenhet. De fingo många gånger spela utan en
sou i teaterns kassa, och med vilka skulder!
När den första framgången kom, berättade
man en rörande detalj: hela Dullins trupp
haltade... ty den hade kunnat köpa sig nya
skor...
Louis Jouvet, Copeaus lärjunge, fick gå
igenom samma prövningar på Comédie des
Champs Elysées, ända tills han fick en
vacker framgång med Jules Romains’ Knock
och sedan med Jean Giraudoux’ Siegfried.
Georges Pitoëff vandrade från teater till
teater, spelade, bland många andra, Lenormand,
Edmond Fleg, och även T j eho v, Pi randello,
Molnar, och nådde till slut en glänsande
framgång med Sankta Johanna, som visade den
stora publiken vem han var: en av Europas
främsta regissörer. Gaston Baty, slutligen,
gjorde sig känd i Paris år 1922, då han satte
upp Lenormands Simoun, i samarbete med
den beundransvärde, mästerlige Firmin Gé-
mier. Sedan gestaltade han Martine, Tetes
de rechange, Maya, Dybbuk och andra. Det
var han som skapade la Chimère.
»La Chimère!» Vilka minnen väcker icke
detta namn! Kring Gaston Baty grupperade
sig tretton dramatiska författare: Denis
Amiel, Lucien Besnard, St. Georges de
Bouhélier, Edmond Fleg, Simon Gantillon, H. R.
Lenormand, Gabriel Marcel, Emile Mazaud,
Adolphe Orna, Jean-Victor Pellerin, Jean
Sarment, Auguste Villeroy och jag själv.
Kring dem skådespelarna. Alla med en
storartad tillförsikt! Man gav först en säsong
på sex veckor vid den lilla Théåtre des
Ma-thurins. Det var 1922. Där framfördes en pjäs
av Adolphe Orna, min Martine samt Intimité,
en ny och överraskande enaktare av
Jean-Victor Pellerin. Orna är nu död, för tidigt
ville man säga, ty han hade givit mer än
löften.
Då denna säsong var avslutad, moraliskt en
stor framgång, men materiellt föga givande,
ville Gaston Baty icke stanna vid det. Han
fick då den galna idén att bygga upp en
barack, en träbarack mitt i Paris! La Baraqne
de la Chimère! Han förkunnade det en dag
helt likgiltigt för oss: »Eftersom jag inte kan
få någon teater i Paris, tänker jag bygga upp
en barack av trä». En underbar entusiasm —
men ack, tiden var hård! Sedan långt
tillbaka reser sig ett stort anonymt hyreshus av
huggen sten på platsen för vår träbarack,
rikt smyckad av våra vackra illusioner.
Men vad betyder det! Det är genom dylika
materiella missöden som morgondagens
segrar köpas. Ingen av dessa ansträngningar var
fåfäng. Det är tack vare dessa modiga
regissörer som en hel rad dramatiska författare
kunde få sina verk framförda trots de hårda
tiderna, kunde få se dem leva, kunde
fortsätta att arbeta; det är tack vare dem som
hindren forcerades. Allt detta är en vacker
historia, om vilken man aldrig får veta
tillräckligt.
Men denna avvikelse har fört mig en smula
långt bort från »tystnadens teori». Det var
1922 den föddes, i Mathurins’ lilla salong, och
jag måste säga att det var helt och hållet
av en slump. Vi repeterade Martine. Det var
tre dagar före premiären, vi voro icke
färdiga, det sprangs omkring efter dekorationerna.
Baty tog mig plötsligt avsides till ett hörn
av teatern och sade brådstörtat:
— Har jag talat med dig om ditt kåseri?
— Vilket kåseri?
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
