Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Det outtalades betydelse i skådespelet. Av Jean-Jacques Bernard. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det outtalades betydelse i skådespelet
— Det som jag behöver för programmet.
— Jaså — ja men när?
— Åh, i morgon bittida, allra senast. Helst
om det vore möjligt i kväll...
— Men vad vill du att jag skall skriva om ?
— Vad du vill.
Och Baty försvann på jakt efter en
elektriker.
Lyckligtvis är det i allmänhet lättare för
en dramatisk författare att skriva en sak som
är begärd i sista minuten, än när han har
ett halvår på sig. En timme senare sade jag
till Baty:
—• Jag tror jag vet vad jag skall skriva om.
Du anmärkte en gång att Martine älskar hela
pjäsen igenom utan att en enda gång kunna
ge uttryck åt sin kärlek eller sitt lidande. Är
detta inte ett gott tillfälle att tala om
tystnadens betydelse för teatern?
—■ Åh, utmärkt, sade Baty endast.
Vårt temperament inriktar oss ofta på
tankegångar vilka ej äro klart medvetna förrän vi
fullföljt dem. Därför kostade det mig ingen
möda att på kvällen skriva det lilla kåseri,
som utkom i la Chimére’s femte Bulletin.
Om jag skulle skriva om det i denna dag,
skulle jag icke ha mycket att tillägga. Jag ber
därför att här få citera det huvudsakliga däri:
Teatern är framför allt del outtalades konst.
Det är mindre genom själva replikerna än genom
replikernas verkan som de djupaste känslorna böra
uppenbara sig. Under den hörda dialogen ligger
det liksom en stum dialog, som det gäller att göra
förnimbar.
Därför har teatern heller icke någon värre fiende
än litteraturen. Den uttrycker och späder ut det
som den blott borde låta ana. Romantiken har, när
den är sämst, gått till ytterlighet i detta.
En känsla som kommenteras förlorar sin styrka.
Teaterns logik tillåter icke de känslor som
situationen icke kräver. Och om situationen framtvingar
dem, behöver man icke uttrycka dem.
Därför säger också en ’deklamation’ alltid
mindre än en till synes likgiltig replik Bli vi icke
mera rörda och övertygade om Sylvias känslor, då
hon mumlar: »Hur lyckligt för mig, om det vore
Dorante!», än om Dona Sols, då hon kallar
Her-nani »sitt stolta och ädelmodiga lejon»?
Det franska språket har den egendomligheten att
det blir rikare genom att avkläda sig. Det är
därigenom det ägnar sig så beundransvärt för
dramatiken. Ordet i och för sig är blott ett svagt
instrument för allt det som vi skulle vilja uttrycka. Det
har icke mera valör än en violinsträng i vila. Men
hur många klangfärger möjliggör det icke!
Lyckligtvis blev icke Martine lidande på
min oförsiktighet. Ty det låg en viss
oförsiktighet i att kasta sådana ideer åt kritiken att
tugga på. Efteråt fick jag se vilka talrika och
fantastiska tolkningar som kommo fram och
som jag varit långt ifrån att förutse. Vissa
kommentarer ådagalade att deras författare
blott tillägnat sig bokstaven och icke andan.
Sålunda fick jag se hur orden kunna förråda
oss, då jag hade försökt att påvisa vikten av
det väl använda ordet. Må vi misstro orden!
De vilja aldrig helt och hållet säga det som
de säga. Har jag icke mången gång fått läsa
att jag ville skapa pjäser av endast pauser?
Det var en förväxling mellan tystnad och
pauser. Pauserna äro intervallerna mellan
replikerna. Dessa pauser kunna blott äga
värde i undantagsfall. Man måste begagna sig av
dem med den största takt, den största
urskill-ning. All överdrift i denna riktning skulle
snart bli outhärdlig. Detta förefaller mig
så självklart att det borde vara
överflödigt att säga det. Och dock har jag
måst säga det. Ingen kan föreställa sig
hur mycket jag har måst tala om
tystnaden ... Och än i denna dag.
Jag tror emellertid att ni förstått att
tystnaden, i mycket generellare och vidare
mening än pauserna mellan replikerna, är allt
det som dramats personer icke vilja eller icke
kunna säga, är hela den följd av tankar och
önskningar som orden icke räcka till för, som
icke kunna delgivas annat än genom en
indirekt antydan, genom blicken och åtbörden,
är hela skalan av outtalade, otillstådda eller
omedvetna känslor. Därför har jag också
förkastat uttrycket tystnadens teater och alltid
föredragit att säga det outtalades teater,
vilket jag också för övrigt har använt ända från
början.
Jag skulle gärna vilja återgiva ett antal
beaktansvärda kommentarer, till vilka dessa
ideer givit upphov. Jag måste dock inskränka
mig och skall blott välja två, särskilt
betydelsefulla emedan de angiva allt vad man kan
hoppas av en konst som helt är baserad på
suggestion.
Henri Bidou skrev i Journal des Débats
på tal om Invitation au voyage, som spelades
två år efter Martine:
Detta låter oss skymta ett nyare drama, av en
karaktär som är nästan okänd för teatern. I det
yttre planet, vad se vi där? Lidande, misstankar,
mjältsjuka, kamp, alla livets patetiska kännemärken;
men i ett djupare plan uppenbaras till hälfien en
värld av larver, halvgestaltade känslor, förvirrade
strävanden, ett ständigt vardande. Hittills har detta
liv i födelse nästan undgått dramaturgerna. Det är
förvirrat, motsägande, men mycket mera brinnande
i sin hemliga rörelsefrihet än den synliga själen,
redan hårdnad i livets luft och irriterad av alla
IO7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
