Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Det outtalades betydelse i skådespelet. Av Jean-Jacques Bernard. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean-Jacques Bernard
hinder. Det är i dessa strömmande djup som det
verkliga dramat utspelas; tör många varelser finns
det aldrig något annat till. Det är detta Estaunié
med beundransvärd styrka visat i romanen. Skall
teatern i sin tur lyckas att göra denna spöktragedi
i våra egna själars djup gripbar och gripande? Vem
skall intressera sig för skuggor? säger ni. Dessa
skuggor äro mörkrets verkliga makter, det mest
levande och det starkaste inom oss. Och de leda
oss mot våra öden. —
Jag citerar vidare några rader av Edmond
Haraucourt:
Mellan den dramatiska konsten, sådan den
vanligen framträder, och den konst som nu bjudes oss,
skulle man kunna se samma skillnad som mellan
ett drivhus och en äng om våren; på det ena stället
yppiga, praktfulla, men på konstlad väg erhållna
blommor, på det andra anspråkslösa små blomster,
vilka tyckas ha spirat upp ur marken utan att
någon brytt sig om dem; man måste se dem på
nära håll för att urskilja deras fint skiftande
färgtoner. Men gör man det, får man också glädjas åt
en sällsynt skönhet. Vilken intensitet i känslan blir
det icke inför en sådan sanning, som man
upptäcker med överraskning, som vill undandraga sig
oss, som försvarar sig ängsligt mot våra blickar
och som fäller tårar under sina ansträngningar att
förbli osedd.
Denna suggestiva konst, som så lyckligt
skisserats av Bidou och Haraucourt, får man
väl akta sig för att använda för dess egen
skull, det vill jag här genast betona. Varje
överdrift förfalskar eller förstör den. Den
är ett medel i författarens hand, och som
sådant bör den endast begagnas om den är
nödvändig. Men det råder intet tvivel om att
den kan erbjuda teatern fruktbärande
möjligheter i den stund då filmen stänger åtskilliga
vägar för oss.
Efter att under någon tid ha tagit avstånd
från de tankar jag här utvecklat, mindre på
grund av verkliga sakskäl än som en reaktion
mot överdrivna tolkningar, återkom jag till
dem efter erfarenheter och eftertanke, med en
befästad övertygelse att det outtalade var ett
av den dramatiska konstens grundelement.
Men man måste vidga ordets betydelse ända
därhän att det omfattar allt som hör samman
med det omedvetna. Om människorna icke
alltid uttala sina djupa känslor, är det icke
endast därför att de dölja dem av
skamkänsla, av blyghet eller hyckleri.
Det är mycket oftare av den grunden att de
icke äro medvetna om dem eller att dessa
känslor nå fram till det klara medvetandet
under en så oigenkännelig form att deras
verkliga drivfjädrar icke längre äro märkbara.
Det outtalade och det omedvetna har funnits
i alla tiders skådespel. Men då Sophokles
skrev Oidipos, då Shakespeare skrev
Hamlet, var det blott genom snillets intuition som
de kastade ljus över själens avgrunder. Vi ha
i våra dagar blivit medvetna om det
omedvetna. För några år sedan skrev Henri-René
Lenormand:
Dessa förbjudna områden av själslivet, där
Diderot, Rousseau, Stendhal, Baudelaire emellanåt
kunde tränga in — jag nämner dem sida vid sida,
ty deras profetiska anticipationer sammanfalla med
Freuds slutsatser — dessa underjordiska rum i
medvetandet äro nu i viss mån upplysta. Det finns nu
vägar som leda till dem; man kan vandra i dem i
ett än så länge osäkert ljus, som dock varje år gör
klarare. Om själen ännu bevarar livets mysterium
förborgat, har den dock yppat många av sina stora
hemligheter.
Givetvis måste man fråga sig — och
Lenormand döljer icke problemet — om det
ligger en fördel i att skaparen är vetenskapligt
medveten om vad han gör, om verket icke
därigenom förlorar i omedelbarhet, friskhet,
ursprunglighet. Varje gång en dramatisk
författare har velat låta åskådaren förstå
hemliga känslor har han helt naturligt använt
sig av det indirekta språket, antydningen.
Man kan finna hur många exempel man vill
på detta hos Marivaux, man finner dem hos
Racine i underbara scener, sådana som
Phe-dras bekännelse inför Hippolytos.
Det outtalades teater har alltså höga och
gamla anor. »Alla dramatiska skalder ha
förstått tystnadens patetiska värde och det
outsagdas intensitet», skriver alldeles riktigt min
vän Paul Blanchard.
Den förste som kom till insikt härom var
Maeterlinck, och det länder honom till
förblivande berömmelse. Men — och här tangera
vi just den fara jag nyss nämnde — han gick
till överdrift i sin känsla för det som icke
utsäges och satte det i system. Därför bli
också vissa av hans scener ganska tunga när
man nu läser om dem. Att antyda i stället
för att framlägga för åskådaren de
uppträdande personernas känslor tycks bli att dölja
dem. Eller också får man ibland det
intrycket att det icke finns någonting bakom och
att den antydande dialogen endast användes
för sin egen skull. Detta visar det oegentliga
i att som mål betrakta det vilket endast får
vara ett medel.
Medel, verktyg i arbetet — det är detta det
indirekta talet och tystnaden och attityden och
mimiken måste vara. Att gå fram på den väg
som Maeterlinck och några andra med ho-
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
