Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Många med mig hoppas och tro, att då hans
gästspel äro överstökade och medborgarna
ute i landet fått sitt, Anders de Wahls stora
och entusiastiska publik här i Stockholm
kanske redan under april månad skall få återse
på Dramatiska teaterns seen den store
Anders, vilken visserligen icke är Gud och helt
och hållet står över mänsklig rättsordning
men som, ehuru något lättare sårbar än
Achilles, dock som han är en halvgud, åtminstone
då han bestiger scenen.
Markurells i Wadköping av Hjalmar
Bergman blev en stor framgång för
Dramatiska teatern. Först och främst var
skådespelet bra, och det är ej så oväsentligt som
skådespelare ofta tro. Och så var det uppsatt
med scenbilder och regi av Alf Sjöberg på
ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Man kom
på det lyckligaste vis in i en svensk
landsortsstad, man var tacksam för att allt fick verka
äkta och att det ej konstrades med några
superrealistiska synpunkter utan att man helt
enkelt nöjde sig med att ge den rätta
stämningen. Jag erfar obehag av att vridscenen
blir karusell för åskådaren och är nöjd när
scenen blir mörk under vridningen. Vi
behöva väl ej slaviskt kopiera Berlin i allting.
Men som sagt eljes voro dekorationerna och
regien fullt värdiga det i bästa mening
mustiga, äktsvenska stycket, i vilket den nyss
avlidne fantasifulle, originelle författaren
lyckats helt. Hjalmar Bergman har i Markurell
skapat en individ, som lever på scenen och
fortsätter att leva i vår fantasi, och
skådespelet hör till de mycket få svenska dramer som
på en gång äro en verklig diktares och i alla
fall ha det sammanhang med den jord och det
land där de vuxit upp, att vi svenskar
känna igen dem som våra. Det lägger något
försonande över författarens hastiga, tragiska
död, att han fick taga med sig den känslan i
graven att han av publik och kritik i sitt sista
dramatiska verk fick det reservationslösa
erkännande, det från hjärtat kommande jubel,
som ger åtminstone tillfällig ro åt den eljes
ångestfullt sökande och i sig själv grävande
författaresjälen. Det måste även ha varit en
glädje för honom att så fulländat se »i
köttet» sin Markurell. Av honom hade
nämligen vår store karaktärsskådespelare gjort ett
»förnembligt mestarestycke». Den snusige,
lätt snuskige, gorillaliknande procentaren och
kraftkarlen blev en tragisk person, och
åtminstone hans själ fick genom lidandet en re-
ning, som på det sätt de Wahl visade det var
rent av upplyftande och uppbygglig även för
den ytligaste världsmänniska. Här fanns stor
obändig kraft, men även de våldsammaste
scenerna fingo i mitt tycke dock något av
konstens lagom.
Det mänskliga lever upp i den bestiala
figuren, och den kraft, yttre och inre, som den
oborstade mannen visade, gav redan den ett
skönhetsintryck. Det var något av den
glädje man säkert erfar av att se en
människoliknande apa bryta av en grov trädstam.
»Räntan växlar, men vänskapen varar»,
säger med hårdhänt humor hånfullt
Markurell till den giftiga reptilen barberaren, som
är i hans klor. Markurell är frän, ilsken och
ibland grym mot dem han rår på. Hustrun
är nedklämd till en tjänarinnas roll hos den
mäktige uppkomlingen, men till sonen Johan
ger han vad som helst, och stycket rör sig
om hur hans fadersångest framkallar både
festluncher på och donationer för
läroverket för att hjälpa igenom Johan i
studentexamen. Studentexamen, det stora evenemanget i
småstaden, är styckets axel, omkring vilken
vridscenen vänder sig. Med grovt smicker
behandlar Markurell både lärare, rektor och
censorer, och de mottaga detta något
besvärade. Anledningen till den tragiska
explosionen blir den nyssnämnde lismande
barberaren—herr Anders Henrikson, som sköter
om Wadköpings skvallerkrönika och hade
gjort sitt för att sprida meddelandet om att
den vackre och stilige studentkandidaten icke
var Markure.ls son utan att den välbildade
ynglingens manliga upphov var en annan av
stadens matadorer, visserligen med dåliga
affärer och ekonomiskt beroende av Markurell,
en herr de Lorche. Denne hade, om man så
får säga, grundlagt Markurells faderslycka
strax innan fru Markurell trädde i äktenskap
med den praktiskt duglige men av flera skäl
illa omtyckte Markurell. Det blev ett hårt slag
för den foregivne fadern. Av stort intresse är
det att tänka eller rättare känna sig in i
denna strid mellan aderton år gamla faderskänslor
å ena sidan och å den andra fasan för det
löje, som en dylik olycka alltid och överallt
för med sig, det samhälle man lever i må vara
hur dygdigt e ler hur sedeslöst som helst. Det
var en verklig kraftscen mellan herr och fru
Markurell, sedan hon med trotsigt mod
erkänt, att Johan ej var Markurells son. Fru
Märta Ekström stökade med stolar och bord
så man blev riktigt andfådd och var rar och
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
