Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Mar kur ei Is. Lunchen i kollegierummet. Andra akten.
duktig underklass som hon skulle, och fröken
Hilda Borgström var som grevinnan de Lorche
fin och klar. Hon verkade till utseende och
klang som ett välslipat glas och hade det
delikata uppdraget att bedja om anstånd hos
Markurell för sin man, som hade syltat in sig.
Bäst i birollerna, som alla voro synnerligen
väl besatta, voro den nyssnämnde barberaren,
blek och snaskig, en personifikation av det
osunda i skvallret, vilket hos herr Henrikson
fick något av skamlig sjukdom, samt den lika
ypperlige herr Ivan Hedqvist som professorn.
Vad är det för mystisk intuition som gör att
en skådespelare, som dock icke hör till
akademistaten, kan få både till det yttre och till
det inre något av universitetsmänniska ?
Frånsett de Wahls rörande orangutangtyp var i
mitt tycke den andra av pjäsens höjdpunkter
morgonstämningen utanför läroverket.
Musiken av Björn Schildknecht bidrog till
intrycket, och de svartklädda gossarna i bävan
och hopp samt lärarnas olika formade
morgonhälsning, allt detta gjorde att man på
något vis gav sitt hjärta. Stycket skänkte
något nytt, visade oss på skönheter i den fulastes
själ och även i svensk landsort, det berörde
med konstens trollspö några gamla
traditionella ting, så att de fingo nytt liv.
Det stora romerska namnet Marius har i
Frankrike blivit det humoristiska öknamnet
på en herre från Marseille. I Pagnols pjäs
Marius har huvudpersonen intet av denna
komik. Stycket har i Frankrike haft en storartad
framgång. Här lider det av att den lokalfärg,
som ligger över vartenda ord som yttras på
Marseille-dialekten, i svenskan måste saknas.
Stycket står litterärt högre än »Topaze» men
är på långa vägar icke så roande, och det
verkade här litet blekt, trots en ypperlig och
etnografiskt riktig uppsättning.
Översättningen av Karl Asplund var gjord med stor
smak, och Gustaf Lindens regi var som
vanligt kunnig och klok, även stämningsfull, och
detsamma gäller om dekorationerna av John
Ericsson. Skådeplatsen är Marseilles hamn
med dess dofter av kryddor och tång. Lars
Hanson, som något karikerat men eljes
alldeles dråpligt spelade skolläraren Topaze i den
stora Pagnol-succén med detta namn, var
hälen yngling som vacklade mellan en liten
uppriktigt och innerligt älskande Marseille-flicka
och längtan till havets äventyr och
sirensånger. Tvekampen mellan kvinnan och havet
blev litet för lång, och hur rädd för havet
och dess sjösjuka jag än är och ehuru
övertygad om sanningen att den sämsta luft i
världen är på havet under däck, begrep jag, att
ynglingen skulle besluta sig efter ordspråket
i versionen »bättre en fågel i skogen än tio i
handen» och drömde om slagsmål i Buenos
Aires och tillmötesgående knollriga små
prinsessor på Söderhavsöar. Det är ett roligt och
brokigt sällskap som omger det unga paret,
och dock har författaren lyckats få fram den
äkta franska blandningen av borgerliga
hedervärda familjekänslor och kafélivet med
alkoholens regelbundenhet och erotikens
oregelbundenhet.
Unge Marius var i Lars Hansons gestalt
8—Ord och Bild, 40-.de årg.
"S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
