Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Lau r i 11
nästan för mycket av lättmatros. Han gjorde
i sin ångest och tvekan så många
påtåhäv-ningar och bakåt och framåt böj, att man var
rädd att det skulle sluta med valvstupstående.
Han predikade också väl mycket, men detta
hindrade ej att den store skådespelaren ibland
hade ögonblick då han grep. Hans fader César
—herr Carl Barcklind var en munter
värdshusvärd och »tog in hela potten» också som
skådespelare. Det var en maskulin auktoritet,
en trygg livslust över figuren, som gjorde en
gott att se och höra. Carl Browallius spelade
det som för ungdom är det minst rörande i
världen, den av åren handikappade älskaren,
och gjorde det så, att vi äldre begrepo hur
olycklig han var.
Den eventuella madame Marius, Fanny,
spelades av den lilla söta och begåvade Anna
Lindahl. Hon grät bra och rörande, men man
kanske saknade, så förefaller det mig, något
av den intensitet, som utmärker flickorna i
Marseille, åtminstone nere vid hamnen.
Tristan Bernard, den originelle och
verkligt kvicke humoristen — Frankrike äger
icke så många sådana, om man stryker under
ordet humorist — har en son Jean-Jacques
Bernard, som Iår skola vara en ovanligt
behaglig och kultiverad person. Han vill verka
för en mera frasfri, mera stilla scenkonst och
talar eller åtminstone skriver om »tystnadens
teater». Han vill, att det inre livet skall
komma fram, ofta utan ord, i blickar, i diskreta
men uttrycksfulla åtbörder. Hans stycke
»L’åme en peine», här kallat En själ i nöd, är
med vanlig skicklighet och smidighet
översatt av den framstående teaterkännaren
Edvard Alkman. Enligt vissa, nästan överdrivet
monogamiska tänkare skapas människoparen
i himlen, men hälfterna nedsläppas litet här
och var på jorden och få sedan leta reda på
sina motsvarande hälfter. Plato har haft
liknande idéer. Att man bra ofta icke råkar på
sin moatjé — här torde detta väl vara det
rätta ordet — visar erfarenheten. Skådespelet
handlar om denna något konstiga fråga och,
kan man måhända säga, gör den ändå
konstigare. Hjältinnan och, om man så vill, även
hennes rätta om också ej äkta hälft voro
sjuka till vilja och känsla och hon slutligen
också till förståndet. I ett förståndsäktenskap
med en sällsynt hygglig, naturlig och
resona-bel herre Philippe—herr Ivar Kåge visade
Marceline—fru Tora Teje en nervositet som
gick i crescendo och slutade i vansinne. Hon
påverkades psykiskt av en otrevlig herre
Antoine—herr Gabriel Alw utan att veta,
att det var han som var orsaken till hennes
psykiska oro. I början ser hon honom inte
ens. I andra akten utbyter hon ett par
likgiltiga ord med honom, men ett betänkligt
inflytande måtte de två omedvetet ha utövat på
varandra. Den hygglige, ja nästan onaturligt
hygglige äkta mannen går in på skilsmässa
och går också in på hennes begäran, att hon
skall få tillbringa några ångestfyllda timmar
med honom i hans skrivrum. Här slutar
stycket med att mannen öppnar ytterdörren, mot
vilken hon känt en hemlighetsfull dragning,
och då trillar den ihjälhungrade, eventuellt
ihjälfrusne individen, som ovetande ställt till
så mycket, från gatan in i rummet, och den
kvinnliga parten blir, om jag fattade rätt,
definitivt sinnesrubbad.
Det finnes inom sexualpatologien en
alldeles otrolig massa sjukdomsfenomen, av vilka
somliga låta synnerligen konstiga för en
normal människa. Jag undrar dock, om ej det
fall vi här få se var mera påhittat än
verkligt. Vi få åtminstone den känslan, att om
det funnes något dylikt, vore det rysligt
ledsamt. Och rysligt ledsamt med stark tonvikt
på det sista ordet verkade det här i
Stockholm mycket väl spelade stycket.
Tora Teje, vår stora aktris, lyckades med
sin intensitet och sin konst tidvis få oss att
glömma, hur konstruerad, onaturlig och
otrolig hela den sorts person var som hon
skildrade. Är det ej synd om henne att ej någon
gång få vara en riktigt begåvad,
temperamentsfull kvinna och alldeles frisk också i
huvudet? Gabriel Alw höll sig mest tyst —
vi voro ju på tystnadens teater. I denna
utgjorde Tora Teje dock lyckligtvis ett
undantag, och orden klingade och strömmade som
välbildade pärlor över hennes vackra läppar.
Antoine—herr Alw hade en liten rörande
uppslagningsscen med sitt förhållande Ida—
fru Märta Ekström. Den var vilsam genom
sin naturlighet. Vi ha haft så många
äktenskapsdramer från Frankrike, men är det ej en
ruskig tanke, att en alldeles obekant herre, ja
till och med i början osynlig, kan framkalla
förbindelser med omoraliska
legationssekreterare och i all allmänhet få en kvinna att
släppa Barrabam lös? Det är hemskt att
tänka sig, att en fru i Stockholm skulle kunna
bli så illa till mods och bära sig så illa åt
bara på grund av en okänd halvherres
befintlighet i Ystad.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
