- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 /
118

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G.

Laurin

I. Gov iii s k y som Lea i Dy b buk.

rika mamman, som visar sig starkt dragen
till den sympatiske, med framåtanda försedde
medelålders direktör Jarfelt, som sköter den
inbringande egendomen. Farmor säger och
fru Inger tycker, att ungdomen i sin egoism
och nosighet är förtjänt av en allvarlig
skrapa, och då ridån går upp för andra akten,
sitta de unga gifta och ogifta herrarna och
damerna och undra missnöjt över att fru
Inger ej kommer hem till middagen. Så
kommer hon dock slutligen med direktör Jarfelt.
»Aage och jag ha varit ute och ätit middag
på restaurang.» I Danmark kan det lätt gå
för sig på landsbygden. Och tillägger hon:
»Det blev dyrt, mën det gör ingenting.» Ett
uttryck, som barnen kände igen från sig
själva. Häpna fråga de: »Aage? Skall du
gifta dig med honom?» »Nej, inte precis gifta
mig, det är väl inte så nödvändigt.» Även
detta uttryck var inte så obekant i den
frispråkiga ungdomskretsen men verkade nu på
de ekonomiskt tänkande unga herrarna
särskilt obehagligt. De unga herrarna och
damerna mörkna, och ännu mera förvånad blir
man, då farmor kommer in, stödd på den
rökande betjänten Fredriks arm, och ber barnen
kalla honom för »farfar». Då förstod man
skämtet, som hade kan man säga en
onaturligt snabb moraliserande verkan. Fru
Swanström framhöll kostligt etatsrådinnans

betydande gumauktoritet och gav henne
något av 1870—80-talskaraktär, som följt med
från hennes ungdom. Och fru Pauline
Brunius med sitt kvittrande glada solskenshumör,
uppfriskat av den andra kärlekens — den är
inte.så dum den heller — levande källa, var
det bästa i stycket. Men jag behåller också
i minnet en replik av den särskilt lyckat
gjorde unge torparsonen, den femtonårige Mats
—herr Sture Lagerwall, med vilken den
yngsta av fru Ingers döttrar, den halvvuxna
Gerda—fru Signhild Björkman, för att göra
något spännande förlovat sig, sorgligt nog utan
att göra den minsta effekt i syskonkretsen.
Något öm efter sin torparefaders aga
inkommer Mats och berättar, att fadern sagt honom:
»Vi enfaldigt folk skola inte ge oss in med
sådana som inget vett har.»

Än en gång ha vi fått se Strindbergs
Gustaf Vasa. Den tål att ses, ty den är trots en
del konstigheter dock en mycket stor
författares stora verk, i vilket ban, som Martin
Lamm framhåller, skildrar sig själv, sådan
han var efter Infernoperioden. »Makterna»
voro då ideligen »efter» honom för att tukta
och låta honom få umgälla. Om någon
människa haft den av Ibsen påtalade »skrantne
Samvittighed», var det väl Strindberg. Vad
Gustaf Vasa i livstiden angår, visste nog Guds
undersman på egen hand vad som var rätt och
riktigt, och »makt» ville han vara själv.

Första akten — det har ofta sagts men det
kan nog sägas ett par gånger till — är
något av det mest dramatiska som är skrivet,
och ej bara på svenska, och påminner om
ordet att det kändes nere i källaren när
kung-Gösta var arg uppe i slottet. Gunnar
Klintbergs regi var solid, riktig och
stämningsfull. Det är bra att våga sig på något så
otidsenligt som att vilja ge scenen intryck av den
tid då handlingen spelar.

Många av de historiska figurerna hade
format sig så, att man kände
överensstämmelsen med sin egen fantasibild. Hos konung
Gustaf—herr Carl Ström lät rösten nästan
jör vacker, men det saknades ingalunda
maskulinitet i spelet. Magister Olaus Petri—herr
Uno Henning hade blivit klokare med åren
och lärt sig begreppet relativitet, som klingar
så illa i öronen på en profet eller
reformator. Skådespelaren gav trovärdighet åt
figurens andliga överlägsenhet, och det är inget
ringa beröm. Allra bäst var Gösta Ekmans
prins Erik. Där fanns ett rikt register av

8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free